Den senaste tiden har en debatt pågått om välfärdens resurser. I debatten har det hävdats att resurserna till välfärden är rekordstora. Men nya siffror visar att intäkterna från skatter, utjämningssystem och generella statsbidrag varit lägre än reallöneutvecklingen i 110 av landets kommuner under perioden 2000-2013. När intäkterna från skatter, utjämning och statsbidrag inte växer i takt med utgifterna måste resurserna tas från verksamheten. I dag är det 110 kommuner som varje år kämpar för att upprätthålla samma nivå i välfärden som året innan. I många kommuner räcker inte det normala effektiviseringsarbetet, alternativen som återstår är skattehöjningar eller nedskärningar i välfärden.
Det som de flesta av dessa 110 kommuner har gemensamt är att det är kommuner där befolkningen har minskat. Hela 104 av dessa 110 kommuner har en minskande befolkning. Tror man på generell välfärd är detta inte en hållbar utveckling.
I kommuner där resurserna inte ökar i nivå med utgifterna blir resultatet nedläggning av skolor, äldreboenden och resurserna till att utveckla verksamheten blir mindre för varje år. Kommuner med befolkningsökning får se sina skatteintäkter öka men hinner inte utveckla välfärdstjänster i samma takt. Resultatet är segregation och besvikelse över brist på alltifrån bostäder till förskoleplatser. Sverige är ett av de länder där urbaniseringen har gått snabbast. En anledning är att den svenska regionala utvecklingspolitiken bygger på en i grunden felaktig princip; att satsningar på nationella och regionala centrum ger positiva effekter på landsbygden. Men både svensk och internationell forskning visar att så inte sker. Satsningar på centrum stannar i centrum.
Bakom den svenska regionala utvecklingspolitiken finns en tro att urbaniseringen är något oundvikligt som vi inte bör styra över. I grunden är detta korrekt. Vi ska inte ha synpunkter över de val som fria människor gör. Men är urbaniseringen resultatet av fria val?
Det fattas en mängd beslut som i högsta grad påverkar människors val av bosättningsort. Det kan röra sig om alltifrån arbetsmarknad-, infrastruktur-, utbildning- till skattepolitik som gynnar och driver på centralisering på bekostnad av utveckling i hela landet. Vi kallar detta för storstadsmaktsordningen, där politiken på riksplanet enbart utformas efter storstädernas behov och förutsättningar.
Ett exempel är valrörelsens största utspel, Sverigebygget. Närmare 400 miljarder kronor ska satsas på kollektivtrafik och höghastighetståg i storstadsregionerna. Medan resten av landet får en ”förhandlare”. Förhandlarens uppgift ska vara att resa runt bland landets kommuner och söka finansiering till ett tåg- och vägnät som redan i dag är i behov av stora investeringar.
Men i ett läge där 110 kommuner har svårt att få ihop till kärnverksamheten är möjligheterna till att ta över statens ansvarsområden (infrastruktur) begränsade. På sikt riskerar nödvändiga investeringar att utebli för att kommunens plånbok inte är tillräckligt stor. Resultatet blir en snabbare urbanisering och uppdelning av Sverige.
Men alla förutsättningar finns för att vända trenden innan det är för sent. Det finns gott om potential och kraft i den svenska landsbygden. Här finns innovativa miljöer och människor med stor framtidstro. I landsbygden skapas stora värden och här finns ryggraden i exportsektorn, skogen och gruvnäringen. Det är också i landsbygden som grunden läggs för den hållbara utvecklingen med investeringar på förnybarenergi och gröna jobb.
Men för att landsbygdens potential ska tas tillvara krävs att regeringen omvärderar sin regionalpolitik och börjar utveckla alternativa tillväxtstrategier. Storstadsmaktsordningen måste bytas ut mot strategier som bygger på platsoberoende nätverk än på geografisk centralisering. Det kommer inte att saknas utmaningar för kommande regering. Att hantera urbaniseringens effekter och att ta människors oror för välfärdens utveckling tillhör de största. Det bästa och mest effektiva sättet att göra det är att se över den svenska regionalpolitiken och utveckla alternativa tillväxtstrategier för att hela Sverige ska leva.