Sverige behöver ett skogsprogram, skriver landsbygdsministern, två landshövdingar och en chef på Skogsstyrelsen i ett utskick den 24 september. Den som läser texten kan genast stoppa sina eventuella förhoppningar om ett framtida skogsbruk i någotsånär balans med naturen i en gammal säck och slänga den i Piteälven.
”Visionen”, skriver man redan innan diskussionerna har börjat, ”är att skogen - det gröna guldet! - ska bidra till jobb och hållbar tillväxt”. Alltså ingenting nytt i detta utom att man nu använder det till intet förpliktigande ordet ”hållbar”. Avsikten med det nationella skogsprogrammet är sannolikt att traska vidare med de - på senare tid starkt ifrågasatta - pågående skogsbruksmetoderna och slå fast att de är ”bra för klimatet”.
Läs då i stället Björn Mildhs insändare den 23 september där han jämför den ”katastrofala” skogsbranden i Sala med de påstått välsignelsebringande markberedningarna, som har ungefär samma omfattning i areal bara i Norrland. Vilken är skillnaden? frågar han. Svaret är att skogsbranden inte på långa vägar har så katastrofala följder.
Det är verkligen på tiden att markberedningen diskuteras. Eller rättare sagt fördöms. Markberedning är inte bara onödig, den är destruktiv på många sätt, kanske allra mest eftersom den varje gång innebär en nästan övertydlig demonstration av mänsklig makt över naturen. Den snedvrider, liksom kalhyggesbruket i sin helhet, den balans som måste finnas mellan brukaren och det som brukas. Den går varje gång över gränsen och gör i samma ögonblick skogsbruket till skövling.
I ett vettigt skogsbruk, och ett sådant bör kunna finnas, kan markberedning inte ha någon som helst plats. Knappast heller plantering, eftersom det som bör eftersträvas är självsådda skogar, och gärna blandskogar. Destruktiviteten i markberedning skadar inte bara naturen utan också brukaren, den förstör hans känsla. I sin maskin traumatiseras han på samma sätt som en soldat i krig. Och kalytorna är verkligen slagfält.
Denna aspekt är inte så oväsentlig som någon kanske skulle tro, men finner sällan plats i debatten trots att vi här har att göra med tillvänjning och attityder som vuxit fram under mycket lång tid och som givetvis är ett allvarligt hinder för allt vad naturvård heter.
Men ingen naturvårdare behöver känna sig skyldig skogsnäringen att presentera alternativ till dagens skogsbruk som är likvärdiga i produktion och ekonomi. Det är naturligtvis bra att visa att sådana finns, vilket det förvisso gör, men vad som i själva verket måste lyftas är en annan värdeskala där biologisk mångfald, levande natur, faktiskt har ett högre värde, och att detta varken är jämförbart eller förhandlingsbart. Att skövlingen av natur upphör är viktigt för alla människor och har i denna stund den högsta prioriteten, oavsett det skulle leda till lägre vinster för bolagen.