Under sommaren har vi läst i media om en kvinnlig präst i Norrbotten som känner sig utsatt av sina manliga prästkollegor. Den ene är dessutom hennes chef. Det leder så småningom till att den kvinnliga prästen blir sjukskriven. Och utsattheten handlar om, vad vi förstår, att hon är präst och kvinna. Har vi fortfarande kvinnoprästmotståndare i Svenska kyrkan år 2014? Vad som är förvånande och väcker frågor är, att när det blir tal om återgång i arbete, så är det den kvinnliga prästen som måste ta en annan tjänst, på annan ort om hon inte vill fortsätta att vara sjukskriven. Det väcker stor förvåning hos många. Varför stöttar inte församlingen den kvinnliga prästen som känner sig utsatt så hon kan vara kvar i sin församling?
Alltför ofta ser vi den här situationen utspelas i samhället. Den som upplever sig mobbad eller utsatt får flytta på sig, inte de som mobbar eller utsätter – de blir kvar. Mönstret känner vi väl igen. Detta sker inom olika organisationer, på arbetsplatser, i skolor med mera. Det vi kan tycka är att kyrkan borde kunna agera bättre och stödja den som känner sig utsatt. Var finns stödet i kyrkan för den som upplever sig eller blir utsatt på sin arbetsplats?