På ledarplats i Dagens Nyheter den 27 mars och i radions P1 morgon den 28 mars ondgör sig Lars Calmfors över de ”höga lägstlönerna” i Sverige. Vi är överens med Calmfors om att de allt mer generösa bidrag från statskassan till den som anställer, eller sysselsätter (exempelvis praktik, Fas 3), människor i sin verksamhet, inte är särskilt effektiva för att skapa fler jobb. Men vi är inte överens om att det är lägre löner som är lösningen.
I vår verksamhet, där vi dagligen är ute på arbetsplatser, hör vi aldrig arbetsgivare säga att de vill anställa fler om lönerna vore lägre. Däremot hör vi att det är svårt att rekrytera rätt kompetens. Arbetsgivarna anställer det antal personer och den kompetens de behöver för att klara sin verksamhet. Vi möter inte arbetsgivare som tackar nej till olika bidrag, men bidragen är sällan avgörande för anställningarna.
I Unionen tror vi att de nya jobben kommer genom kraftfulla satsningar på infrastruktur, forskning och andra innovationsstödjande insatser samt genom att kompetensutveckla arbetskraften för de lediga jobben, snarare än genom lägre löner.
Det är viktigt att kunna se lönebildningen ur olika perspektiv. Calmfors talar sig varm för företagens intressen, men bortser på ett bekvämt sätt från de anställdas, och även samhällets perspektiv. Enligt Konsumentverkets beräkningar behöver en vuxen som lever ensam cirka 12 500 kronor för att klara sig. Då ingår varken semester, hälso- och sjukvård, bil eller sparande, utan bara det nödvändigaste. För att kunna bygga ett liv, med eget hem och kanske bilda familj behövs en tryggare ekonomi än så.
Även ur ett samhällsperspektiv finns risker med alltför låga löner. När man inte kan leva på sin lön, utan tvingas till dubbla arbeten, försämras hälsan vilket medför stora kostnader både för individen och samhället. Många undersökningar visar att med ökande klyftor i samhället följer bland annat ökande brottslighet och våldsanvändning, sämre matte- och läskunskap bland unga, sämre fysisk och psykisk hälsa och ökat droganvändande. Och detta gäller för hela samhället, inte bara de fattigaste.
Lägstlönerna i kollektivavtalen ligger i dag från cirka 16 000 kronor. Det ger mindre än 13 000 kronor efter skatt. Det innebär att vuxna människor som jobbar 8 timmar per dag, 40 timmar per vecka har ett par hundralappar över varje månad sedan det nödvändiga är betalt. Till skillnad från Calmfors anser vi i Unionen att lägstlönerna ska garantera en skälig levnadsnivå och följa den allmänna löneutvecklingen. Jag undrar, vilken lägstlön tycker Lars Calmfors är skälig för en vuxen människa som arbetar heltid?