Claphaminstitutet lurade av Gerles forskningsslarv
"Anne-Louise Eriksson vägrar ta något som helst ansvar för att korrigera alla faktafelen och struntar helt i den förvrängda bild som sprids om Humanisterna i Gerles bok.", skriver Christer Sturmark.
Foto: Tomas Oneborg/SvD/SCANPIX
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vid det här laget torde det vara välkänt att hennes bok, resultatet av ett "forskningsprojekt" finansierat av Svenska kyrkan, är ett rent forskningshaveri. Läs till exempel Svenska kyrkans tidnings egen recension av boken.
Hennes bok kryllar av faktafel och ogrundade teser, liksom grova och bitvis vulgära förenklingar och generaliseringar. Ett par exempel:
I boken påstår Gerle att jag har skrivit en artikel med titeln "Sverigedemokraterna och Humanisterna går hand i hand" när den verkliga titeln löd "Sverigedemokraterna och islamisterna går hand i hand". Dessutom anges jag som författare till flera artiklar som jag tidigare aldrig sett.
I boken driver Gerle tesen att Humanisterna medvetet förtiger fakta. Hennes exempel är att vi kritiserar FN-deklarationen som fördömer religionskritik utan att tala om att den är tillbakadragen. Problemet är bara att den inte är tillbakadragen. Det är svårt att förtiga ett faktum som inte existerar, men det lyckas Gerle påstå att Humanisterna gör.
Så här fortsätter det boken igenom. Svenska kyrkans forskningschef Anne-Louise Eriksson vägrar ta något som helst ansvar för att korrigera alla faktafelen och struntar helt i den förvrängda bild som sprids om Humanisterna i Gerles bok. Tanken är förstås att måla upp en grotesk nidbild av Humanisterna för att sedan kritisera den, i hopp om att ingen ska kontrollera fakta.
Att kyrkan backar upp denna typ av "forskning" är intellektuellt ohederligt. Hela projektet kan närmast beskrivas som forskningsfusk. Svenska kyrkan anger härmed en nivå för en debatt som istället borde ses som en av vår tids viktigaste idédebatter; den om det sekulära samhällets innebörd och hur vi människor ska kunna leva tillsammans i en global värld.
Clapham försöker bygga vidare på denna murkna grund, och argumenterar för att Humanisterna har en förenklad syn på religion och anser att den är roten till allt ont.
Problemet är att detta inte heller är sant. Humanisterna har aldrig påstått att religioner är orsaken till allt ont.
Däremot vet vi att religiösa dogmer tyvärr försvårar och förhindrar mänskliga rättigheter i många länder. Det gäller kvinnors och homosexuellas rättigheter i såväl islamistiska som katolska länder, liksom inom en del protestantiska traditioner.
Humanisterna har inget att invända mot att människor tror. Det är först när den religiösa tron kräver att andra människor ska inordnas under religiösa dogmer eller normer som Humanisterna framför kritik.
Att Humanisternas resonemang skulle bygga på förlegad forskning är också rent nonsens. Vi kan diskutera länge om huruvida vi lever i en sekulär eller postsekulär tid. Det är inte det som är poängen. Vi diskuterar inte hur det är, utan hur det bör vara. Humanisternas politiska projekt är ett sekulärt kosmopolitiskt samhälle, där alla människor är välkomna oavsett deras kulturella bakgrund eller tro.
Sverigedemokrater och Humanister är därmed varandras motsats. I själva verket är det islamister, konservativa kristna och Sverigedemokrater som strävar åt samma håll. De vill alla se ett monolitiskt samhälle på religiös värdegrund. Den konservativa kristendomen har knappast bejakat ett pluralistiskt normsystem.
De har tvärtom, liksom islamismen, velat skapa ett normativt enhetligt samhälle där människor ska inordnas under de religiösa normerna.
De ska leva heterosexuellt, i herrans tukt och förmaning och män och kvinnor ska förvalta de av Gud givna rollerna.
Sverigedemokraterna och de konservativa tolkningarna av religion är alltså det humanistiska projektets motsats. Det humanistiska projektet är ett öppet, sekulärt samhälle där friheten att tro och tänka vad som helst är garanterad, men där religiösa handlingar aldrig tillåts inkräkta på de individuella mänskliga rättigheterna.
Om Claphaminstitutet vill ha en öppen dialog med Humanisterna så välkomnar vi den.
Men de bör då ta avstånd ifrån den typ av verklighetsförfalskningar som genomsyrar Elisabeth Gerles bok.