Befolkningsutvecklingen är grundläggande för samhällsutvecklingen i Sverige. En växande befolkning med god utbildning som även bidrager i ett arbete med goda utvecklingsmöjligheter är avgörande för den framtida samhällsutvecklingen. En viktig fråga är, hur utvecklas befolkningen i alla Sveriges landsdelar. Nuvarande långvariga trend är tydlig och degenererar stora landsdelar till förmån av storstäder. Det här är en fråga för politiker och den politiska ansvarsstrukturen att hantera. Det är illavarslande om inte politiker förstår allvaret av sin maktutövning och tar ansvar för en positiv befolkningsutveckling i hela landet, i alla dess delar.
Det allvarliga är om politiken prioriterar åtgärder för en trend som innebär avveckling av befolkning. Det gör exempelvis Göran Persson (S), före detta statsminister, med flera när de prioriterar frågan om sammanslagningar av primärkommuner och motsätter bildandet av kraftfullt inrikespolitiskt decentraliserade så kallade regionkommuner. Det är nämligen ingen lösning att slå ihop kommuner utan snarare en anpassning till den trend i befolkningsavveckling som pågår. Med ett sådant synsätt menar jag att politikerna blundar eller saknar insikt för problemet. Ytterst handlar det om att regering och riksdag tar sitt demokratiska och solidariska ansvar för uppdraget de har i Sverige.
I och med att regeringen har beslutat att Sverige ska genomföra en regionreform och bilda så kallade regionkommuner med demokratiskt direktvalda parlament finns det hopp för framtiden att det utvecklas en helt ny politisk ansvarsstruktur som breddar och fördjupar det politiska ansvarsuppdraget på regional nivå genom att decentralisera viktiga delar av inrikespolitiken från regering och riksdag. Genomför vi detta finns det hopp och möjlighet att vända trenden från avveckling till utveckling av befolkning i samtliga landsdelar något som i dag saknas. Norrland är ett exempel på landsdel där vi behöver genomföra detta.
Det räcker nämligen inte med att som politiker känna sig varaktigt nöjd med att facebook i Luleå eller Ikea i Haparanda är etablerade. Det räcker inte heller med en framgångstik gruvnäring i Malmfälten när en kommun som Gällivare tappat cirka 25-30 procent av sin befolkning de senaste decennierna. Det betyder nämligen att kommunen går miste om miljarder kronor i kommunal BNP per år och cirka 250-300 miljoner kronor mindre per år i skatteintäkter, vilket de cirka 6 000 produktiva personer som under perioden lämnat kommunen "hade bidragit" till om de stannat kvar i arbete. Dessa personer, i flesta fall unga hade sannolikt bildat familj och genom nativitetsökning, betytt mycket mer än räkneexemplet visar.
Det visar även att, om än näringslivet går bra, behöver inte det betyda att samhället som helhet utvecklas väl med befolkningstillväxt som det ledande mätvärdet. Storstäder däremot har en helt annan utveckling. Stockholm som exempel växer tack vare urbaniseringen. Enligt prognoser växer Stockholm "årligen" med storleksordning cirka 40 000 medborgare, det vill säga lika mycket som Norrbottens näst största kommun Piteå. Inte konstigt att investeringarna sker i storstäder.
Nu finns det hopp och allt fler börjar inse att något måste göras. Men då gäller det att göra rätt saker och fatta kloka beslut för att lösa problemet. I en artikel i en tidning den 14 februari med rubrik "Ta vara på invandrarna" pekar professor Nils-Gustav Lundgren, Luleå tekniska universitet, i sin forskning på problemet med befolkningsminskningen och ser immigranter som en del av lösningen. Men en invandring är inte tillräcklig och löser enligt min mening inte problemet som helhet. Jag menar att vi måste förändra och satsa på mycket kraftfullare inhemska åtgärder om vi menar allvar och vill lösa det verkliga befolkningsproblemet för Sverige. En kraft- och verkningsfull lösning är att bilda bärkraftiga regionkommuner i kvantitet och kvalitet. En kraftfull beskattningsrätt kombinerat med beslutsrätt samt ansvar för viktiga politikområden ger ett regionalt parlament möjlighet att vända den negativa trenden med befolkningsavvecklingen.