Barn behöver vuxnas omsorg - inte antidepressiv medicin
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bris släppte onsdagen den 15 februari sin årsrapport som kan ses som en larmrapport. Många barn hör av sig om mobbning och mår psykiskt dåligt. Mobbningen kan se olika ut, i dag sker det även via SMS eller hemsidor.
Känslan av hjälplöshet ökar genom att meddelanden kan spridas hur mycket som helst utan någon kontroll. För den drabbade kan det upplevas som ren förföljelse där inga frizoner existerar. Det är helt oacceptabelt. Samhället är fullt av handlingsplaner och intentioner, men barnen lämnas fortfarande i sticket.
Barn beskriver det psykiska tillståndet bland barn som allvarligt. Väldigt många mår väldigt dåligt. Det gäller inte bara barn utan även ungdomar i alla åldrar. Många ungar äter antidepressiva medel. Det är allvarligt i sig. Värre ändå är det faktum att många unga inte har någon att prata med.
Det här sätter fingret på ett gigantiskt problem. Antidepressiva medel är en lätt åtgärd, en quick fix. Det går snabbt att skriva ut för läkaren. Den ungen har fått något i sin hand.
Betydligt svårare är att koppla in andra resurser, se vad som passar bäst och motivera. Det tar tid. Visst kostar det, men knappast mer än vad läkemedlen kostar och definitivt inte mer om man räknar in den skada de åstadkommer och brist på lösning av problemet som skapar nya problem. Vi vill knappast att våra barn lär sig att läkemedel är lösningen på problem som dyker upp i livet. Betydligt bättre är att få stöd, hjälp med förhållningssätt som fungerar och konkret hjälp med konkreta problem.
Se till att det finns kuratorer på varje vårdcentral. Antidepressiva läkemedel ska inte få skrivas ut om man inte samtidigt eller redan har prövat samtalsterapi eller en samtalskontakt.
Det är grundläggande att ha någon att lita på och få prata med. Grundläggande för alla människor men rent livsviktigt för unga.
Bris talar också om en "vuxengaranti" och menar helt enkelt att alla barn måste ha rätt att ha en förtroendefull vuxenkontakt. De uppmanar alla Sveriges verksamheter som jobbar med barn och unga att fundera över hur det skulle kunna gå till. Det är en bra uppmaning.
Men på den här punkten är vi många fler som kan hjälpa till. Dels se till att aktivt finnas för unga i vår omgivning som har det gungigt. Dels fundera över om vi kan ta på oss uppdrag därutöver. Till exempel genom föreningar eller genom kommunen som har behov av kontaktpersoner, kontaktfamiljer bland annat.
Vi måste helt enkelt alla bry oss om i ett tidigt skede, och kontinuerligt. Det är grunden för psykisk hälsa. Ett samhälle med stor och utbredd psykisk ohälsa vill ingen av oss ha. Ta därför barnens signaler på allvar.