Inkomstförlust i samband med ett arbetsolycksfall innebär - förutom det personliga lidandet - ofta en stor ekonomisk förlust och olägenhet när den skadade måste avstå från arbete och därmed sjukskriva sig. Normalt ersätter numera de avtalade arbetsskadeförsäkringarna på arbetsmarknaden (TFA, TFA-KL och PSA) mellanskillnaden mellan sjuklön/sjukpenning och faktisk inkomstförlust under akut sjuktid. För anställda hos "staten" och därmed det särskilda arbetsskadeavtalet, PSA, gäller fortfarande kravet på sjukskrivning mer än 14 dagar för att få inkomstersättning vid arbetsolycksfall.
Före 1 maj 2001 var den skadade tvungen att med en egen utredning visa att arbetsgivaren, av vårdslöshet/försummelse (i arbetsmiljöarbetet), hade vållat olycksfallet och därmed de ekonomiska följderna. Detta för att kunna få ersättning från arbetsskadeavtalen och det partsgemensamt ägda försäkringsbolaget AFA.
Därefter ändrades försäkringsvillkoren i TFA och TFA-KL, så att den skadade i det närmaste fick full ersättning för inkomstförlust vid arbetsolycksfall - om sjukfrånvaron översteg 14 dagar. Kravet på visat vållande upphörde och många besvärliga och uppslitande utredningar kunde undvikas. Många kortvariga olycksfall innebar dock fortfarande icke obetydliga inkomstbortfall - trots att skadan hade inträffat på jobbet.
Från 1 april 2012 ändrades åter villkoren i arbetsskadeförsäkringen, TFA och TFA-KL (de avtalsförsäkringar som gäller för de flesta "privatanställda" och anställda som omfattas av "kommun- och landstingsavtalen"). Detta med innebörd att den skadade fick ersättning för inkomstförlust och kostnader redan från första dagen och med detta tycker tydligen arbetsmarknadens parter (Svenskt Näringsliv, LO och PTK) att man har givit de anställda ett fullgott försäkringsskydd vid arbetsolycksfall.
Vad parterna tydligen har "glömt bort" (eller blundat för) är vissa som skadas på jobbet och blir långvarigt sjukskrivna. I vart fall så förutsätter de nuvarande försäkringsvillkoren - avseende rätten till ersättning för inkomstförlust - uttryckligen att man under frånvarotiden erhåller "sjuklön eller sjukpenning" (TFA paragraf 6). "Indragen sjukpenning och "utförsäkring" är dock numera realiteter som gäller även för den som skadar sig på jobbet och påverkar rätten till ersättning från arbetsskadeavtalet. Det är Försäkringskassan som drar in sjukpenning och som utförsäkrar och det är alltså detta som gör att ersättning inte kan lämnas från avtalsförsäkringen. Det faktum att det handlar om olycksfall i arbetet, det vill säga arbetsskada, beaktas inte.
"Indragen sjukpenning" kan normalt drabba den skadade redan efter 180 dagars sjukfrånvaro (ännu tidigare om den skadade har råkat ha en tidigare sjukperiod strax innan den nu aktuella). Försäkringskassan kan vid sådan tidpunkt bedöma att den arbetsskadade kan klara av ett annat lättare arbete på arbetsmarknaden - oavsett om det finns tillgängligt eller ej. Arbetsoförmågan och därmed rätten till sjukpenning bedöms då inte längre i förhållande till det ordinarie arbetet där man skadade sig.
Inte sällan uppstår risk för paradoxen att den skadade blir helt utan ersättning - även lön från arbetsgivare, då det ordinarie arbetet fortfarande inte kan utföras. Försäkringsvillkoren bygger alltså på sjukförsäkringens regelverk och att detta har försämrats på senare år känner nog de flesta till.
"Utförsäkring" innebär att den skadade har vandrat genom sjukförsäkringssystemet (den så kallade rehabkedjan) i normalt 915 dagar och därefter blir utan sjukpenning. En arbetsskadad har numera ett visst skydd emot denna "stupstock" och sjukpenningen, liksom försäkringsersättningen, kan fortsätta så länge de arbetsskaderelaterade besvären består (arbetsskadesjukpenning). Detta förutsätter dock att den skadade har klarat sig förbi dag 180 i rehabkedjan och att arbetsoförmågan därmed inte längre har bedömts i förhållande till det ordinarie arbetet.
De som "sparkas ur" sjukförsäkringen hanteras således på motsvarande sätt i den avtalade arbetsskadeförsäkringen, utan hänsyn till att arbetsoförmågan har uppstått till följd av ett olycksfall på jobbet. Ett rimligt krav är därför att skydda denna mindre - men ack så utsatta - grupp och att försäkringsvillkoren därmed skall omfatta alla som har skadat sig på jobbet. Arbetsoförmågan bör således bedömas skadeståndsrättsligt, det vill säga i förhållande till det "ordinarie arbetet", som man utförde när man råkade ut för olycksfallet, oaktat sjukförsäkringens regler i fråga. Allt annat är orimligt!
Ovanstående försäkringsvillkor, med nämnda undantag, gäller under sjuklöne- och sjukpenningtid. Med detta avses således normalt de första fjorton dagarna i en sjukperiod då arbetsgivaren betalar sjuklön samt för tid därefter då Försäkringskassan kan utge sjukpenning. Jämförelsevis bör uppmärksammas att när arbetsoförmågan, till följd av arbetsskada, eventuellt blir varaktig (minst ett år framåt) och innebär motsvarande inkomstförlust, så kan den skadade ersättas fullt ut av Försäkringskassan i form av arbetsskadelivränta. Likaså skall trafikförsäkringsbolag ersätta den skadade fullt ut (skadeståndsrättsligt) om ett trafikförsäkringspliktigt motorfordon har varit inblandad i arbetsolycksfallet, oaktat sjukförsäkringens rigida regelverk. Det är därför viktigt att även i andra fall täppa till bristerna i arbetsskadeavtalen under "akut sjuktid"!
Det bör finnas avtalsutrymme, som har "blivit över" i takt med försämringarna i sjukförsäkringen och dess påverkan av arbetsskadeavtalen. Skall det åter igen bli så att AFA betalar ut överskott från försäkringspremier till arbetsgivarna och att den grupp som inte längre platsar i försäkringen får bidra på detta cyniska sätt? Alternativet är att den skadade - vid fall av vållande - måste överväga möjligheten att stämma arbetsgivaren och driva en skadeståndsrättslig process för att trygga sin försörjning.