Sedan två veckor är landets renhållningsarbetare uttagna i konflikt: en övertidsblockad varslad av oss i Transport. I Piteå-Tidningen den 24 maj hycklar arbetsgivarna omsorg om renhållningsarbetarnas arbetsvillkor och frågar vem facket egentligen slåss för. På den frågan finns ett enkelt svar: vi slåss för våra medlemmar. Om arbetsgivarna hade lyssnat under avtalsförhandlingarna i stället för att feltolka vår argumentation hade de också förstått vad konflikten gäller och vilka missförhållanden vi vill komma till rätta med.
För så här är det: Renhållningsföretag arbetar i en upphandlad bransch. De anställda har i allmänhet fasta arbetstider och en fast månadslön - på en högst normal nivå. På de punkterna finns det inte mycket att spela med när företagen lägger anbud på kommunala och privata upphandlingar.
Den rörliga faktorn är istället belastningen, alltså det antal säckar/kärl som renhållningsarbetarna ska hantera under ett pass. Det antalet ökar ständigt. Sveriges renhållningsarbetare ska alltså prestera mer till samma lön och under samma tid. Det är den utvecklingen konflikten tar fasta på. Det behövs en belastningsbegränsning som begränsar arbetsgivarnas möjligheter att lägga på mer jobb, alternativt ett system som ger sopgubbarna betalt för sitt merarbete.
Vi är öppna för diskussioner kring hur ett sådant system ska se ut, och vi är medvetna om att de samtalen kan ta tid. Men arbetsgivarna är helt låsta vid uppfattningen att det inte finns något problem och att saken därför inte kan diskuteras. Därför har vi varslat om konflikt och därför är det nödvändigt att uppnå ett kollektivavtal som ger renhållningsarbetare en dräglig lön och samtidigt en arbetsbelastning som gör det möjligt att arbeta till pension.