Den 27 januari infaller Förintelsens minnesdag. Det senaste året innehåller några oroande tecken. Är vi på väg mot kollektiv glömska och nya brott mot mänskligheten?
Den första skrivningen om årets minnesdag från Forum för Levande Historia försöker lyfta fram några grupper som fortfarande i någon mening är utsatta. Det är fel fokus. Det bidrar bara till att sudda ut minnet av den händelse som lyfte fram begreppen ”brott mot mänskligheten” och ”mänskliga rättigheter”.
Tilltaget riskerar att göra Forum för Levande Historia till en vanlig marknadsförare av mänskligt lidande, den globala massindustri som framställer en viss grupp som ”offer”. I förlängningen ska sedan offren kompenseras med fördelar – i regel på andra gruppers bekostnad.
Offerindustrins affärsidé är att skapa någon form av ”positiv diskriminering”, inte jämlikhet mellan olika medborgare. Ariel Sharons död den 11 januari belyste det här problemet. Vårt kommunistiska parti spred en onyanserad dödsruna. Olycksfall i Sharons militära arbete med dödsoffer i storleksordningen tiotal eller hundratal lyftes fram som massakrer och masslakter.
En talesman för en av våra främsta moskéer publicerade i anslutning till Sharons död en anekdot om att Sharon till en av sina födelsedagar låtit tömma palestinska barn på blod till de maträtter som ingick i firandet.
Varken judar eller muslimer använder blod i sin föda. Inte heller fläsk. Talesmannens inlägg i svensk debatt återspeglar en klassisk vandringssägen i den antisemitiska traditionen.
Under året har två avgörande verk i den antisemitiska litteraturen blivit tillgängliga igen på svenska, ”Sions Vises Protokoll” och ”Min kamp” av Adolf Hitler. Sions Vises Protokoll är ett drygt hundraårigt falsarium med en komplicerad historia. Det spelade en stor roll i utvecklingen av nazisternas ideologi och för Hitlers utformning av ”Mein Kampf”. Rätt använda kan bägge verken bidra till att belysa strukturer i de bokstavstroende islamisternas, nazisternas, fascisternas och kommunisternas tankevärld.
Konvulsionerna efter förintelsen skapade 1948 två folk, israeler och palestinier. Och därtill en judisk och demokratisk stat, Israel (jfr Holmquist I. Krig och fred – mina 70 år med Mellanöstern, 2013). I Israel bor nu omkring 1,6 miljoner palestinier och drygt 7 miljoner andra israeler, majoriteten judar. Historiskt sett är palestinierna inte offer i processerna efter förintelsen. Demografins vittnesbörd är entydigt. De har ökat sin numerär tio gånger om.
Av Sharons självbiografi framgår att Sharon var fullt medveten om att dagens Israel tillhör både judar och palestinier. Framtidens politik måste sikta på att dessa folk ska leva fredligt sida vid sida. Och det är precis vad de pågående samtalen om fred gäller. Vårt bidrag till Förintelsens minnesdag kan vara att sätta ljuset på antisemitismens spöken i folksjälen .