Äntligen har det hänt. Moderaterna har förvandlats från det statsbärande 30 procentspartiet till den gamla vanliga högern som på sin höjd kan få stöd av 20 procent av väljarna. För cirka ett år sedan fick vi höra Fredrik Reinfeldt tala på ett stort moderatmöte om moderaterna som det stora statsbärande partiet i Sverige. Säkert tänkte han själv på att han skulle kunna upprepa Tage Erlanders rekordlånga 23-åriga period som Sveriges statsminister. Av detta hör vi ingenting i dag. Ingenting hör vi heller om Anders Borgs resor till Bryssel och annorstädes där han talar om för andra finansministrar om hur de skall sköta sina respektive länders ekonomier. Hela bygget av de så kallade nya moderaterna verkar ha fallit sönder och samman på en väldigt kort period.
Sönderfallet illustreras av att moderaterna, enligt samtliga opinionsmätningar, har tappat en tredjedel av sitt väljarstöd. Samtidigt har också övriga partier i regeringsalliansen tappat stöd hos väljarna. Stödet har minskat så mycket att ett par av allianspartierna därmed riskerar att få lämna riksdagen efter valet i höst.
Katastrof! Man kan förstå att Slingman – med kort varsel – lämnade sina cen-trala uppdrag hos moderaterna.
Vad är då orsaken till att moderaterna och alliansen verkar gå mot ett katastrofalt valnederlag. När man lyssnar på alliansens partiledare verkar det hela handla om bristande kommunikation med väljarna, bristande tydlighet, negativ behandling i massmedia och faktorer som man inte rår över, t ex den ekonomiska krisen. Man underskattar därmed väljarnas förmåga att förstå det politiska skeendet. Väljarna är givetvis intelligenta och rationella och säger nu ifrån. Vi accepterar inte högerpolitiken längre. Det är budskapen i opinionsmätningarna och resultatet i EU-valet till regeringspartierna.
Allianspartiernas problem är att väljarna inte längre accepterar den förda politi-ken. Man accepterar inte längre den höga arbetslösheten, att de egna barnen inte får den undervisning de har rätt till, att de egna ungdomarna inte får jobb eller bostad, att de äldre inte får den vård och omsorg som de behöver och har rätt till, att tågen inte går, att avloppen inte fungerar, att bilprovningen fungerar dåligt, att apoteken inte längre har till huvuduppgift att svara för läkemedelsförsörjningen, att försvaret knappast finns och att kustbevakningen har klappat ihop.
Stora delar av statsapparaten befinner sig också i vad som närmast kan beskrivas som fritt fall. Hit hör stora delar av statsförvaltningen, bl a arbetsförmedlingen, försäkringskassan, trafikverket, polisen, domstolar och åklagare samt kriminalvården. Att stora delar av förvaltningen befinner sig i fritt fall beror givetvis på den förda politiken. De kraftiga nedskärningarna i förvaltningen ger som resultat sämre service till medborgarna men också att styrningen av landet försämras. Dvs Sverige har blivit ett kallare och sämre land att leva i. Samtidigt tillåter man, utan vare sig eftertanke eller kontroll, riskkapitalister och andra fritt dränera statskassan.
I allianspartiernas analys av tillståndet – i varje fall i det som redovisas offentligt – finns ingenting av prövning om att den egna politiken har gått i fel riktning. Man verkar inte ta till sig att väljarna säger att den förda politiken är fel och behöver ändras.
När Fredrik Reinfeldt var ledare för moderaternas ungdomsförbund skrev han en bok med den uppseendeväckande titeln ”Det sovande folket”. Boken är den nyliberala ungdomsklubbistens uppgörelse med tanken om det gemensamma samhället och därmed skapandet av välfärdssamhället samt den socialdemokratiska politiken. Vad Fredrik Reinfeldt och moderaterna i dag får uppleva är att väljarna nu prövar allianspolitiken och säger nej tack! Väljarna har vaknat. Kanske lite yrvaket men med beskedet; det var inte så här vi trodde och menade att det skulle bli.
Vi alla, som tror på det gemensamma samhället och allas rätt och skyldighet att delta i byggandet av detta samhälle, kan bara tacksamt utbrista: Äntligen har det sovande folket vaknat!