Ansvarslöst icke-beslut i fullmäktige!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Samtidigt som den så kallade skärmkulturen bet sig fast under 90-talet med allt mer av stillasittande och allt mindre av fysisk aktivitet som följd reducerades timtalet för idrottsämnet radikalt och friluftsdagarna avskaffades helt. Effekterna på hälsa och välbefinnande är uppenbara och har redovisats i ett flertal vetenskapliga rapporter och även i lokala undersökningar, till exempel enkäten Personligt som presenterats i fullmäktige.
Det var följaktligen ett logiskt och klokt förslag till beslut i ärendet som vid senaste fullmäktigesammanträdet, efter nästan ett års fördröjning, förelades ledamöterna av kommunstyrelsen som skrev: "Även om man inte kan räkna med att helt kompensera den minskade fysiska aktiviteten på fritiden med idrotten i skolan vore det av värde att få utrett vilka möjligheter som finns att lokalt öka antalet schemalagda idrottstimmar inom ramen för nuvarande bestämmelser.
"I sin första att-sats föreslog kommunstyrelse en sådan utredning och i sin andra att BUN" om gällande bestämmelser så tillåter i nästa planeringsperiod prioriterar upp idrott i sin planering". Så långt var allt väl och den som bekymrat sig över våra barns hälsostatus hade anledning att känna optimism.
Glädjen förbyttes dock snabbt i frustration och besvikelse! Barn och utbildningsnämndens ordförande Ruth Rahkola var snabbt upp för att något överraskande gå emot sin egen kommunstyrelsemajoritet med hänvisning till allt i stort sett är bra som det är. Peter Roslund var inte sen att haka på och fick eldunderstöd av, också det något förvånande, bland annat miljöpartiets Magnus Alm som hänvisade till ämnesträngsel och tidsnöd på gymnasienivån.
Fullmäktige lyckades till slut ena sig om ett typiskt icke-beslut där man visserligen håller med om problembeskrivningen men likafullt landar i det, ursäkta uttrycket, flummiga beslutet att BUN tillser att "daglig fysisk aktivitet ska bli en naturlig del av skolans vardag". Därmed var man nöjd; så icke vi.
Rektorsområdena har redan i dag formell möjlighet att lägga ut mer tid på ett skolämne, till exepel Idrott och hälsa. Att plussa på med ytterligare en idrottstimme i årskurserna 7-9 och låt oss säga 60 minuter till i åk 1-2 på gymnasiet och åtminstone 120 minuter i åk 3, där man nu har noll i tid för idrottsämnet, skulle innebära ett litet steg för skolbyråkraterna men ett stort steg i rätt riktning för våra elever.
En lösning vore att backa något från alla de erbjudanden som finns inom ramen för elevens fria val och utnyttja den tid som då lösgörs. Fortfarande finns håltimmar att täppa till, i synnerhet i sista årskursen på gymnasiet. Med lite kreativ kompetens och rätt signaler från politikerna är jag övertygad om att skolan hade klarat en sådan nödvändig omställning.
Ruth Rahkola har rätt i att mycket görs för att sätta de små barnen i rörelse inom förskolan och på tidigarenivån. Här kan man säkert utveckla rörelse, motion, dans och idrott inom de ramar som nu gäller. Men lika uppenbart är att schemamässiga förändringar måste till om man ska nå resultat på skolans högre stadier. Självklart spelar tidsresursen en avgörande roll om man vill att ämnet Idrott och hälsa ska kunna göras rättvisa. Tid för aktiviteter ett par, tre gången per vecka men även tid för att kunna duscha och klä om utan jäkt är viktiga förutsättningar.
De farhågor som vädrades i debatten om att undervisningen mest skulle kännetecknas av bollspel och ensidiga drillövningar är en förolämpning mot idrottslärarna av i dag och vittnar om djup okunskap om hur modern idrottspedagogik ser ut. Ett sådant synsätt motsägs också av att idrottsämnet är det populäraste i skolan och av att eleverna enkelt uttryckt önskar sig mera av det. Det sistnämnda borde ha varit skäl nog för beslutsfattarna att ta till sig motionens resonemang och rekommendationer. Det finns all anledning att återkomma i ärendet! Vi måste ta ansvar för våra barns och ungdomars hälsa!