Amerikansk pyspunka
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så kom 9/11 och då visade det sig alltså, att det fanns en spränglärd lite till åren kommen professor någonstans i Kalifornien, som redan året innan president Bush ställde sin fråga - "Why do they hate us?" - hade besvarat denna. Med förtydligandet att det är det amerikanska imperiet som är så förhatligt för så många. Och med tillägget att som man sår får man skörda. Och på bara ett par månader trycktes nu "Blowback" om sju gånger och blev något av en "underground bestseller".
Nu var "Blowback" ändå bara första delen i en planerad trilogi. Den andra delen som kom 2004 heter "The sorrows of empire: Militarism, secrecy and the end of republic". Den finns också på svenska med titeln “Imperiedrömmar: USA:s utrikespolitik efter det kalla kriget" (2005). Och just nu är den tredje och sista delen på väg ut till de amerikanska boklådorna. "Nemesis: The last days of the american republic" heter den
När man tittar på de tre titlarna, är det två saker som slår en. Den första är att vedergällningen blivit mer personifierad under arbetets gång. Nemesis är ju i den gamla grekiska mytologin vedergällningens gudinna och i detta Linneår är det för en svensk lätt att associera till dennes Nemesis divina, den gudomliga vedergällningen. Medan ordet "blowback" ursprungligen enbart står för ett slags rekyl och i den här aktuella användningen är en av CIA - ja, så är det faktiskt! - myntad term för icke avsedda effekter av den amerikanska utrikespolitiken.
Det andra är talet om "the end of the republic" och "the last days of the american republic". Vad menar författaren med det? Jo, här skall man tänka på det klassiska Rom där republiken avlöstes av ett kejsardöme samtidigt som de republikanska formerna levde kvar. Och ett sådant kejsardöme eller en sådan republik är USA i dag för Chalmers Johnson. Kongressen har abdikerat och presidentmakten blir bara starkare och starkare.
Men på en punkt håller inte jämförelsen med Rom. Någon amerikansk militärdiktatur tror inte Chalmers Johnson på. Någon amerikansk Caesar kommer vi inte att få se. Å andra sidan tror han inte heller att kongressen på nytt kommer att bli det republikens maktcentrum som den en gång i begynnelsen var. Åtminstone inte i det korta perspektivet.
Vad Chalmers Johnson på kort sikt ser framför sig är ett slags amerikansk pyspunka. De stora långivarna - Kina och Japan är de i särklass största - kommer inte i längden finna det vara i deras intresse att ha en låntagare, som låter sitt handelsunderskott skena och samtidigt låter sin tillverkningsindustri gå kräftgång. Och då pengatillflödet utifrån börjar sina då blir det allt mindre pengar att föra krig med och de hundratals och åter hundratals militärbaserna runt om i världen måste man då börja montera ned. Och därhemma kommer amerikanarna också att få finna sig i att rätta munnen efter matsäcken. I många bemärkelser kommer alltså det stora Amerika vi i dag känner helt enkelt att krympa rejält.