Problemet och svårigheten med regionfrågan för ställningstagandet till nya regionbildningar är den varierande och oklara ambitionen med ansvarsförhållandet mellan stat och region. Den svenska regiondebatten varierar och bortser man från styrande kriterier kan resultatet bli en regionreform utan förutsättningar att lösa nuvarande och framtida samhällsproblem.
Regionreformen måste därför bygga på en ambitiös mening att förändra ansvarsförhållandet mellan stat och region så att regionerna själva får möjligheten att lösa samhällsproblemen. Menar man allvar med detta måste regionerna bli tillräckligt stora med avseende på dels behov och efterfrågan av samhällsservice samt med förmågan att själva tillhandahålla servicen av tillräcklig kvalité och kvantitet.
För att klara finansieringen av enbart nuvarande medborgerliga servicenivån har ansvarskommittén i en av rekommenderade kriterier förespråkat behovet av cirka 1 miljon regionmedborgare. Framtida regionlösningar måste sannolikt klara ännu mer, vilket gör behovet av en decentraliserad inrikespolitik ännu viktigare för den regionala besluts- och utvecklingskraften och för att regionen ska bli så självstyrande att beroendet av staten elimineras eller reduceras kraftigt.
Regionerna ska även klara finansieringen av den egna samhällsservicen. Det klarar inte små regioner utan beroende av sin omgivning, stat med mera. Med små regioner faller mycket av kraften i regionreformen vilket regeringen bör undvika i sitt ställningstagande. Regionerna bör därför bli tillräckligt stora så att självfinansiering uppnås genom beskattningsförmågan, inte bara av förvärvsinkomster utan relevanta tillgångar med mera. Nuvarande regionplaner har uppenbara olikheter i ambitionsnivå bland politiker.
I Svealand är politikerna väl medvetna om behovet av att bygga en stark region. Där är man ganska överens om att bilda en stor stark region med intressenter som Gävleborg, Dalarna, Uppsala, Sörmland, Västmanland och Örebro. Denna ambition sammanfaller mer än väl med ansvarskommitténs kriterier och är väl hållbar för ambitionen med ett regionalt ansvar för decentraliserad inrikes politik.
I Norrland däremot går meningarna isär bland politiker och där riskerar regiondiskussionerna att leda till destruktiva svaga kompromisslösningar. Är detta bra för Norrland? Att strida internt och låta revirtänkande och låga ambitioner företräda sunda förnuftsmässiga lösningar är naturligtvis inte bra. Norrland är även den landsdel i Sverige som sedan ett halvsekel drabbats negativt av urbaniseringen och avsaknaden av en egen politisk besluts- och utvecklingskraft. Med den kraften hade ett eget parlament kunnat motverka och förhindra mycket av befolkningsavvecklingen som är avgörande för om kostnaderna för samhällsservice ökar eller minskar.
Av nämnda skäl bör politikerna nu ta sitt folkvalda ansvar och tänka framåt, tänka stort och förnuftigt på regionfrågan för hela Norrlands bästa. Det viktiga nu är att enas kring ett hållbart samlat och starkt ställningstagande för en Norrländsk region med Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland. Att bilda enbart en så kallad "Mittregion" som nu diskuteras i landstingen Västernorrland och Jämtland blir en svag regionbildning jämfört med ambitionerna jag nämnt ovan och i jämförelse med ambitionerna med regionbildningar i andra delar av landet.
Ansvarskommitténs utredning och de rådgivande kriterierna är viktiga att beakta när man ska bilda de nya regionerna. Detta bör inte politikerna, regeringen eller riksdagen bortse från.