Denna sommar är den fjärilsfattigaste jag tror mig ha upplevt, och då menar jag i första hand dagfjärilar. Inte ens de övervintrande nässelfjärilarna flög i något större antal under våren, trots att den var sommaraktigt varm. Dagfjärilar flyger oftast i två generationer under en sommar så jag hade hopp om att det skulle bli bättre nu under juli-augusti, men det verkar inte så.
Som observant iakttagare har jag naturligtvis mina funderingar över detta tillstånd och så fick jag mig en tankemässig knuff när jag häromdagen läste en intressant artikel på SVT:s hemsida om att flera av våra dagfjärilar minskat dramatiskt under senare tid. Bestånden av exempelvis nässelfjäril, citronfjäril och påfågelöga har halverats de senaste 20 åren, enligt EU:s miljömyndighet EEA.
Det är även andra varelser som mer eller mindre fattas mig denna sommar. Jag har endast sett två grodor trots en del trampande i blöta marker, och jag har inte noterat en enda huggorm. Någonting ser ut att ha hänt även där under senare år. Det är dessutom med huggormarna som med igelkottarna, att de flesta man ser sommartid ligger tillplattade på våra vägar.
Jag har läst Tore Nordlunds insändare under de senaste månaderna där han enträget förmedlat sina iakttagelser och farhågor om signaler som tyder på en alltmer utarmad natur. Arterna i sig finns kvar men mängden fåglar av många arter har minskat oroväckande.
Jag har kontakter med ”fågelfolk” över hela landet och de flesta jag pratat med har samma uppfattning om saken. Vi kan fundera och ha teorier om orsakerna, men kruxet i många fall är att vi inte än med säkerhet vet exakt vad som orsakar den tydliga minskningen i fågelbestånden.
Att skogslevande arter minskat i antal under många år behöver man inte vara professor för att begripa. Det räcker med att man får en inblick i tillståndet för våra skogar för att förstå sambandet.
Vi har också sen länge ett alltmer igenväxande odlingslandskap så man förstår också varför fåglar som tofsvipa, storspov, sånglärka med flera arter minskar. Många sjöfågelarter har också tydligt tappat i numerär. En del av orsakerna till dessa minskningar är kända, men långt ifrån alla. Vidare forskning behövs.
Jag har fört fenologiska noteringar över runt hundratalet flyttfågelarter allt sedan 1962, det vill säga noterat arternas ankomsttider varje vår från min horisont. Av dessa uppgifter kan man ganska tydligt se tendenser på förändringar bland fågelbestånden genom åren. När det börjar saknas dateringar i kolumnerna för vissa arter vår efter vår är det i regel någonting på gång. Ett tydligt exempel på arter som minskat kraftigt är den förut så vanliga gransångaren som det numera kan gå både tre och fyra år mellan gångerna jag noterar.
Du får inte så många reaktioner på det du skriver Tore. Jag tror det är såhär att det är ganska få människor som har det verkligt breda intresset och kunskapen när det gäller miljö- och naturskyddsfrågor och som under en längre tid medvetet följt förändringar i naturen och därmed fattar vad du skriver om. Du har bland annat frågat efter ornitologernas engagemang, men de flesta av dagens ornitologer har inte de intressen du efterlyser.
Att se och kryssa fågelarter är för många ornitologer det mest primära. Om arter med tiden försvinner ur deras krysslistor på grund av klimatförändringar, skogsskövling, mobilmaststrålning, vindsnurror, miljögifter eller annat elände, det är liksom en helt annan sak. Här ska samtidigt sägas att det finns ornitologer som ägnar mycken tid åt skydd av fåglar och deras livsmiljöer, ingen nämnd men ingen glömd. Heder åt dem.
Det som bekymrar mest är hur ointresserade och oengagerade de flesta människor ser ut att vara när det gäller miljö- och naturfrågor. Storskogsbruket och andra miljöprofitörer har snart fått oss precis dit de vill, en alltmer urbaniserad befolkning som varken reagerar eller protesterar mot förändringar och försämringar i naturen, någonting som till syvende och sist kommer att drabba oss själva!
Bryr du dig?