Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I ett inlägg på Dagens Nyheter Debatt tidigare i höstas (30/9) var två höga militärer oroliga för att svenska folket inte känner till att riksdagen beslutat att svenska värnpliktiga inte längre skall utbildas för att på svenskt territorium kunna bekämpa inkräktare från främmande land. Utan för att vara i stånd att runt om i världen slå ner upprorsrörelser av olika slag. <br /><br />Finns det något samband mellan denna militärens oro och den fyrdubbling av den nuvarande svenska truppinsatsen i Afghanistan, som riksdagen i dagarna beslutar om? Ja, det tror jag.<br /><br /><br /><br />Hittills har den FN-mission - International Security Assistance for Afghanistan eller ISAF - som Sverige i Afghanistan är en del av haft en - som det heter - nationsbyggande uppgift. "Nation-building" är det engelska uttrycket.<br /><br />Visserligen tycker jag personligen att detta luktar gammaldags "den vite mannens börda"-kolonialism lång väg. Men ISAF:s uppgift har ändå inte varit att arbeta med upprorsbekämpning ("counter-insurgency"). Alltså det som amerikanarna inom ramen för OEF (Operation Enduring Freedom) håller på med i södra Afghanistan<br /><br /><br /><br />Så har det alltså varit fram till i dag. Å ena sidan ISAF med sin "nation-building" i Kabul och i norra Afghanistan. Och å den andra amerikanarna med sin "counter-<br />insurgency" i södra Afghanistan.<br /><br />Men så kommer det inte att förbli. Såväl geografiskt som organisatoriskt kommer åtskillnaden mellan ett icke-stridande ISAF i norr och ett stridande OEF i söder att luckras upp. Vid årsskiftet kommer ISAF att börja verka också i södra Afghanistan och ett närmare samarbete ("closer cooperation") mellan de båda operationerna att inledas. Ett "närmare samarbete" syftande till en direkt sammansmältning av dem under ett och samma NATO-kommando.<br /><br /><br /><br />Vi har alltså att räkna med att den fyrdubblade svenska styrkan i Afghanistan framöver kommer att verka i ett slags gråzon. Inte stridande men inte heller icke-stridande.<br /><br />Och det jag nu menar är alltså att detta "varken-eller"- läge, som svensk trupp i <br />Afghanistan fortsättningsvis kommer att befinna sig i, ger riksdag och regering en jättechans att gradvis skola in svenska folket i den militaristiska miljö, som de tänkt sig att vi framöver skall leva i. Och likaledes gradvis vänja oss vid att svenska pojkar kommer hem i liksäckar.<br /><br /><br /><br />Inget abrupt brott mellan gammalt och nytt alltså. Och vad mera kan en krigsglad riksdag och regering önska sig? För visst är det som det poängteras i det inlägg i Dagens Nyheter som jag här utgår från, att två hundra år av oavbruten fred, det glöms inte bort i en handvändning.<br /><br />
