Afghanistan förtjänar stöd
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Afghanistan är fortfarande ett extremt fattigt land med hög analfabetism, utbredd undernäring och världens högsta barn- och mödradödlighet. Trots påtagliga framsteg under de senaste fem åren. Framsteg saknas inte, men mycket mer skulle kunna ha gjorts för att tillgodose människors förväntningar och rättigheter.
Den begränsande faktorn för större och fler framsteg har varit bristen på säkerhet. Den bristande säkerheten har förorsakats av två väsentliga aktörer: talibanerna och den USA-ledda koalitionen.
Talibanerna hotar befolkningen med terrorhandlingar och USA med krigisk framfart. Den USA-ledda koalitionen (OEF) har sedan 2001 fört krig i Afghanistan. Byar, hus och hem har bombats från luften med civila offer som följd. På marken har befolkningen utsatts för förödmjukande behandling av soldaterna och människor har förts till rättsvidrig förvaring i Afghanistan och på Guantanamo.
Under de sex år detta har pågått har Talibanerna vunnit terräng. Inte för att de önskas tillbaka, utan därför att den krigförande koalitionen har tvingat afghanerna i famnen på talibanerna genom att uppträda som ockupationsmakt. Den amerikanska strategin för att besegra talibanerna har misslyckats.
Jag återkom från Afghanistan för en vecka sedan. Under de senaste 5 åren har jag tillbringat 30 procent av min arbetstid i Afghanistan och på plats kunnat observera hur ett ursprungligt välkomnande av den USA-ledda koalitionen förvandlats till ett avståndstagande. Förhoppning har bytts i besvikelse och bitterhet. Insatsen har kommit att ses som ockupation i den afghanska folkopinionen och målet - mindre terror - har i stället blivit mer.
I stark motsättning till denna utveckling står däremot afghanernas syn på den säkerhetsfrämjande styrkan, ISAF, som är i Afghanistan på FN:s mandat och där den svenska truppen ingår. Förhoppningar har knutits till dessa insatser och är fortfarande starka och utbredda.
Men under 2006 har allvarliga förändringar ägt rum i form av en "amerikanisering" av ISAF. Stridande förband (13000 man) inom OEF har förts över till ISAF. Den Nato-ledda ISAF-styrkan leds sedan en månad tillbaka av en general som tidigare var stridsansvarig inom OEF, och ISAF:s uppgifter i fält har alltmer kommit att likna OEFs, det vill säga offensiv krigföring.
ISAF:s insatser riskerar att ta en utveckling som blir lika kontraproduktiv som den amerikanska krigföringen. Men skulle ISAF-trupperna som svensk trupp ingår i dras hem idag kommer kaos och inbördeskrig bryta ut och sannolikt skulle talibanerna gå segrande ur de striderna.
Återuppbyggnad och utveckling är vad afghanerna vill se i sitt land - på sina egna villkor. Detta är långt från vad USA i dag erbjuder dem. FN och ISAF har däremot en möjlighet att bidra konstruktivt med stabilisering, stöd till uppbyggnad av rättsväsen, polis och inhemsk arme osv så att återuppbyggnaden kan börja ta fart, också utanför städerna.
Patrullering, kontakt med den lokala befolkningen, fredsmäklande förhandlingar och diplomati behöver tillföras. Annars tappar insatsen det folkliga stöd och förtroende som är en förutsättning för framgång. Afghanistan förtjänar också att få ett lika stort stöd till återuppbyggnad som gavs till länderna på Balkan, Kambodja, Östtimor eller Kambodja. Och dessa förändringar brådskar om världen inte än en gång skall svika Afghanistan.
Den svenska regeringen bör trycka på i FN och internationellt för en sådan utveckling. Och Svenska Afghanistankommitten kommer fortsätta att rapportera om situationen i Afghanistan och vara beredd att påta sig ökade insatser för Afghanistans återuppbyggnad och utveckling.