Skattebetalarna lanserade härom veckan en kampanj med namnet "65 är det nya 45" som ska opinionsbilda kring att det eventuellt kan bli dyrare att anställa människor som fyllt 65 och äldre. Det är säkert i sig en rimlig kampanj, men vi stör oss på en av formuleringarna kring att 65-åringar är bland de grupper som har det tuffast på arbetsmarknaden.
För oss känns det då som att skattebetalarna med matprofilen Leif Mannerström på tv:n och nätet missat hela debatten om vilka som har det just tufft på arbetsmarknaden. Har 65-åringar problemet att de måste vakna klockan sex för att kolla om de har fått ett sms där de står var de ska jobba just i dag och stressa sig dit för att slippa hoten om att inte få jobba på ett tag? Behöver 65-åringar byta efternamn för att namnet det klingar osvenskt? Behöver 65-åringar hoppa på vilket jobb som helst för att få månaden att gå runt?
Det finns en annan aspekt av detta och det är att en 65-åringens barn inte behöver gå med en knut i magen varje dag för att föräldrarna har problem med ekonomin och vara helt maktlös inför det? Tolv procent av alla barn i Sverige lever i dag i fattigdom, i en familj med en ensamstående vuxen är fattigdomen 27,8 procent och värst är det om den ensamstående föräldern har en utländsk bakgrund, där siffran för fattigdom ä 53,4 procent.
Så illa kan jag inte tänka mig att det är för 65-åringar och skattebetalarna ska tänka i alla fall en gång till innan de väljer sin prioriterade målgrupp. De som fortfarande vill jobba eller de utan jobb.