Citatet ovan är hämtat från den nyutkomna boken "Livet är ett mirakel - så stoppar vi mobbning" där närmare 1 000 barn och ungdomar berättar om hur de ser på mobbning. De förklarar att de vill ha en mobbningsfri skola. Det är dags att vi lyssnar på barnen och låter deras röster få finnas med i debatten om skolan och mobbning.
Jag vet hur det är att vara mobbad, det var jag varje dag under hela min skolgång. Efter nio långa år av mobbning fanns det ingen Lisbeth kvar. Jag var "Lösset" och inte bara i mina mobbares ögon utan även i mina egna ögon var jag ett litet värdelöst löss. Någon som vem som helst fick mobba och kränka.
Mobbning ingick inte i min bild av att börja skolan. Om någon berättat vad mobbning kan göra med en så hade jag sagt att sånt inte kan hända i skolan för det stoppar de vuxna. Det skulle jag ha sagt och jag hade inte tvivlat en sekund på det.
De 1 000 barnen och ungdomarna skriver att vi vuxna måste våga se, våga agera och visa vägen mot en mobbningsfri skola. Mobbning uppstår för att vi saknar modet att agera. Den lever kvar år efter år för att vi inte vill, orkar eller vågar stoppa mobbningen. Nu är det dags att lyssna på de unga. Deras engagemang är bland en av de viktigaste delarna i det förebyggande arbetet mot mobbning. Vi vuxna måste också inse och förstå att det är det förebyggande arbetet som är det allra viktigaste. Vi måste tillsammans hitta vägar som leder bort från mobbning. Att bygga en mobbningsfri skola är ett heltidsarbete som aldrig får upphöra. Låt oss lyssna på barnen och införa nolltolerans mot mobbning. Nu!