Mobbning och maktbegär
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det gläder mig att det pågår en debatt i frågan i PT. Jag lärde känna Zelma Fors på sjuttiotalet, när jag var länsskolpsykolog i hennes trakter. Hennes doktorsavhandling "Obalans i makt" står i min bokhylla.
Under tidernas lopp har olika teoretiker och praktiker beskrivit fenomenet mobbning med tyngdpunkten på olika påstådda grundorsaker. Det ledde också till olika behandlingsmetoder.
Först var det individen som betonades. Man sökte bevis i att mobbare eller offer hade olika egenskaper. Det ledde in i en återvändsgränd men florerar fortfarande underförstått inom sjukvården, där man ju av tradition behandlar individer.
Därnäst kom teorier med gruppens mekanismer i fokus. Det visade sig mera fruktbart som underlag för behandling. Tyvärr förbisåg man den stora betydelse som organisationen hade. I skolan innebär det till exempel ledarskap, beslutsvägar och kommunikation. Dit hör också anda och klimat bland personal. Man finner ofta parallella processer hos barn och lärare. När det gäller vuxenmobbning kommer man inte långt om man förbiser maktstruktur och andra faktorer på organisationsnivå.
Själv har jag sedan många år tillämpat ett dylikt systemteoretiskt tänkande. Redan på 70-talet hade jag stor nytta av att kunna belysa de tre nivåerna individ, grupp och organisation med hjälp av en ungersk film, som visade hur samma grupp förskolebarn fungerade under olika betingelser. Filmen heter "Metoder" och bygger på sociologen Kurt Lewins forskning. Den har visats i tv ett par gånger. Själv har jag använt den många gånger bland föräldrar, lärare och studenter. Den visar tydligt vad som händer på alla tre nivåerna och väcker alltid starka känslor och diskussion.
Det finns också en viktig aspekt, som jag hävdat i många år, bland annat visavi Zelma Fors. Om man vill stoppa mobbning i en akut situation måste man gå in snabbt i situationen utifrån att det också handlar om ett juridiskt problem. Det är först den senaste tiden som lagen tydliggjorts och skolans juridiska ansvar slagits fast genom möjligheten att utdöma skadestånd till utsatta.
Det är naivt att börja terapera på individ- eller gruppnivå innan man stoppat pågående övergrepp och markerat det juridiska ansvaret. Det vore som att börja i denna galna ände när någon blivit påhoppad och misshandlad på gatan. Var sak har sin tid och ska inte blandas ihop.