På nationell nivå blir detta en uppgift för en för ändamålet tillskapad nationalkommitte. Men man räknar också med att det tas lokala initiativ runt om i landet.
Som framgår av en artikel här i PT den 18/12 har Piteå redan tagit detta ad notam. Och med tanke på det dubbla fokus som Märkesåret 1809 är tänkt att ha, så måste man väl säga att Piteå här har en ganska unik sits.
Jag tänker alltså på "slaget" vid Pitsundet/Pitsund. Det var ju i det aktuella sammanhanget inte bara den sista militära sammandrabbningen.
Det är också den hittills senaste militära striden överhuvud på det som i dag är svensk mark.
Under rubriken "Vad hände Märkesåret 1809?" på regeringens hemsida frågar man vad det är som gjort denna långa fredsperiod möjlig.
Och man svarar, att det är för att den svenska utrikespolitiken mot bakgrund av händelserna 1808-1809 lades om 180 grader. Istället för att som tidigare gå in för att utvidga det svenska territoriet, skulle vi i fortsättningen nöja oss med att värna det vi hade.
Denna eftertänksamhetens politik - som den kallas på regeringens hemsida - träder förstås inte fram som ett slags fågel Fenix från den ena dagen till den andra.
Sverige var tillexempel under slutuppgörelsen med Napoleon med i "Det stora folkslaget" vid Leipzig hösten 1813. Under sin livstid har denna politik också haft många namn. "1812 års politik" var det första. En senare beteckning är "1834 års politik". Och från tiden efter det andra världskriget känner vi igen den i formeln: "Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig".
Men är det å andra sidan inte just denna eftertänksamhetens politik som vi sedan lite drygt ett decennium nu i rask takt är på väg bort från? Den nyssnämnda formeln har gradvis avlägsnats från de årliga regeringsförklaringarna och är i och med den senaste helt borta. Och den svenska krigsmakten är inte längre till för att värna vårt territorium. Dess överordnade uttalade syfte är numera, att runt om i världen bidra till etablerandet av våra värden och vårt samhällssystem.
Och redan deltar vi i en sådan "etablering", det i dag NATO-ledda krig mot talibanerna i Afghanistan, som just nu går in på sitt åttonde år.
Detta krig är alltså ett exempel på att det fortfarande går att föra krig i de västerländska värdenas namn. Och ett annat exempel på samma sak är förstås kriget i Irak. Men det gäller också att Västerlandet i dag är på nedgång och inte kan räkna med att så länge till förbli det världens maktcentrum, som det nu varit i ett par hundra år.
Ja, läget är kritiskt redan i dag.
De två nämnda krigen t.ex. skulle inte kunna drivas som de nu drivs utan alltmer jättelika kinesiska krediter. Våra dagar som världsmissionärer är alltså helt klart räknade och vem kan hävda, att det är uteslutet, att det i morgon är kineserna som har synpunkter på vårt samhällssystem och inte som i dag vi på deras.
När Sverige i utrikespolitiken nu börjat tänka i "värden" och "samhällssystem" och andra ideologiska eller - om man så vill - missionerande kategorier, så är det med andra ord och åtminstone för mig helt uppenbart, att vi glömt vad vi en gång i tiden lärde oss av händelserna 1808-1809, alltså att vi inte är så många. Så om "Märkesåret 1809" kunde påminna oss om det, så vore det alldeles utmärkt. Eller skall någon annan behöva göra det? Kineserna kanske? Förra gången var det ju ryssarna.