I takt med att nyttjandet av EU-ländernas egna fiskbestånd minskar ökar trycket på u-ländernas fiskbestånd. Detta gäller särskilt fiskbestånden utanför Afrikas västkust. Det är oroande att den subventionerade europeiska fiskeflottan så kraftigt ökar sitt fiske i u-länderna.
Så mycket som en fjärdedel av den gemensamma fiskeripolitikens budget används till att köpa fiskerättigheter för EU:s fiskare i främmande vatten. De senaste åren har det handlat om en årlig utgift i storleksordningen strax under två miljarder kronor.
Det är uppenbart att EU med ekonomiska subventioner av denna storlek konkurrerar ut u-ländernas lokala småskaliga fiskare i områden där kuststaterna istället skulle gynnas mer av att satsa på sitt nationella fiske. I dagsläget fångar EU:s fiskeflotta ungefär 20 procent av sin fisk i u-ländernas vatten.
Genom att utveckla den inhemska fiskesektorn med tillhörande beredningsindustri skulle kustnära u-länder bättre kunna skapa sysselsättning och omsätta de marina resurserna till en ekonomisk vinst för landet. Fiske och aktiviteter relaterade till fiske spelar dessutom i många fall en viktig roll för livsmedelsförsörjningen för den fattiga befolkningen i kustnära u-länder.
I många fall är de u-länder som slutit fiskeriavtal med EU hårt ekonomiskt pressade och i stort behov av utländsk valuta. Fattigdom och stor skuldbörda kan få kuststater att prioritera kortsiktiga inkomster, och därför tillåta att fisket utnyttjas i högre grad än vad som är biologiskt hållbart.
Om korruption förekommer i kuststaten finns det dessutom en risk att enskilda politiker och tjänstemän ser fiskeriavtalet som en möjlighet till personlig vinning och därför förespråkar det - även i de fall då det inte är ekonomiskt fördelaktigt för landet i stort.
FN:s miljövårdprogram (UNEP) varnar u-länderna för att släppa in industrivärldens moderna fiskeflottor i sina vatten om inte ordentliga regler och övervakningsmekanismer finns på plats för att garantera ett långsiktigt och hållbart fiske.
EU fiskar i grumligt vatten genom att utnyttja u-ländernas svåra ekonomiska situation och bristen på fullgoda vetenskapliga bedömningar av de marina resurserna i syfte att erhålla större fiskerättigheter än vad som är miljömässigt hållbart. Detta ligger inte i linje med Sveriges utvecklingspolitik.