28 december kunde vi åter läsa om det positiva utfallet men nu under en något mindre optimistisk rubrik: "En solid kommun men pensionsskulden tynger".
Och nu måste vi som företräder barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning (FUB) påminna om en skuld av annat slag.
Innan vi gör det vill vi än en gång betona hur tacksamma vi är för allt som gjorts och görs för de våra utifrån LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Det känns bra att ledamöterna i kommunstyrelsen och socialnämnden i våras på initiativ av FUB fick en genomgång och uppdatering av sina kunskaper om den för oss så viktiga lagen.
I oktober 2005 skrev länsstyrelsen "Det finns ett behov av att höja kvaliteten på insatserna men det saknas resurser för att genomföra nödvändiga förändringar".
Den gången gällde det dels lokaler och bemanning i daglig verksamhet för utvecklingsstörda, dels bemanning av ett antal särskilt vårdtunga gruppbostäder.
I fråga om de förstnämnda har situationen förvärrats så att det nu lär kunna bli fråga om intagningsstopp till kommunens överfulla och underbemannade dagverksamheter.
Gruppbostäderna har samma låga bemanning som när länsstyrelsen gjorde sin bedömning.
Piteå kommun har år 2007 betalat 5,4 miljoner kronor (!!!) till det kommunala utjämningssystemet för att vi har ett lågt personalkostnadsindex i jämförelse med andra kommuner. (Se debattartikel i maj 2007 på vår hemsida www.pitea.fub.se )
För oss som företräder personer med utvecklingsstörning är det uppenbart att våra förtroendevalda har en skuld som inte är av ekonomisk art men som borde kännas minst lika tung som pensionsskulden !
Trots att LSS är en rättighetslag som ska garantera goda levnadsvillkor för dem som omfattas av den och trots att inte bara FUB utan också länsstyrelsen konstaterar kvalitetsbrister som går att hänföra till för låg personalbemanning väljer våra kommunpolitiker att i stället för att åtgärda bristerna överföra stora summor pengar till kommuner som har högre personalkostnader i sina LSS-insatser.
Nu håller det kommunala utjämningssystemet på att utredas och kanske kan Piteå kommun på sikt komma undan de höga årliga avgifterna till andra kommuner.
Men den moraliska skulden gentemot kommunens egna medborgare med utvecklingsstörning blir inte mindre för det.
Som om det inte räckte med den låga bemanningen i våra gruppbostäder har vi i Piteå kommunala riktlinjer som säger att "om en person bor i gruppbostad ska i första hand behovet av ledsagare tillgodoses inom verksamheten".
I Handikappomsorgens egen broschyr "Om rätten att leva som andra" står det att ledsagarservice ska kunna bryta svårt funktionshindrade människors isolering och hjälpa den enskilde vid kontakter utanför hemmet, till exempel besök på bio och teater.
Ledsagarservice är den rättighet i LSS som kommuner oftast begränsar, enligt en rapport som länsstyrelserna sammanställt efter att ha granskat alla Sveriges kommuner. Och naturligtvis har Piteå då fått kritik.
Med den låga bemanning och det myckna ensamarbete som präglar våra gruppbostäder är det alltför ofta ett önsketänkande att en enskild boende skulle kunna få personal med sig ens till FUB-dans en gång per månad.
I juni 2006 skrev länsstyrelsen efter inspektion av en av våra gruppbostäder bland annat: "Det är av yttersta vikt att personalbemanningen anpassas efter rådande behov. Länsstyrelsen finner en brist i att individuella aktiviteter på boendet utövas i begränsad omfattning."
Märkligt nog ingår inte i handikappomsorgens årsredovisning någon uppgift om kritik som länsstyrelsen framfört. Risk finns att den är okänd för de flesta av våra beslutsfattare.
Socialnämndens ordförande har valt att bortförklara Länsstyrelsens kritik av kommunala riktlinjer genom att kalla dem för delegationsriktlinjer. Begränsningarna är dock i praktiken desamma för den enskilde.
LSS-handläggarna kommer i kläm då de ser den utvecklingsstördes behov och vet vilka rättigheter denne har enligt LSS men själva förutsätts vara lojala med arbetsgivaren. Om de vänder sig till närmaste chef är beskedet entydigt: Ingen ledsagarservice om man bor i gruppbostad.
Den sökande hänvisas inte till socialnämndens AU utan till gruppbostadens chef som i regel gör allt han eller hon kan för att uppbringa en ledsagare. Men vad gör man när det inte finns någon personal att tillgå?
Man tvingas säga till den som längtat i veckor att han tyvärr inte kan få åka denna gång heller. Själv har han i regel ingen aning om sina rättigheter enligt LSS. På en enkätfråga om han har det bra i gruppbostaden svarar han säkert ja.
Och FUB påminner än en gång om att det inte finns något större ansvar än att ta hand om någon som inte kan klaga!
Vår önskan inför det nya året är att våra politiker ska sluta att skylla brister i handikappomsorgen på bristande resurser. Det har aldrig varit ett giltigt eller ens trovärdigt skäl för att åsidosätta kvalitetskraven i LSS.