Barn har också maktbegär
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I slutet av 80-talet och början av 90-talet jobbade jag på en skola i Umeå där vi i vårt arbete för att motverka mobbning fann stöd i den norske professorn Dan Olweus sätt att se på och arbeta med mobbning. En av hans närmaste medarbetare, Reidar Tryholt, har praktiskt arbetat med Olweusprogrammen i grundskolor bland annat på Island. Han säger följande; "Dan Olweus empiriska forskning kan verifiera att maktbegäret finns i barnets konstitution, men olika mycket hos olika individer, precis som hos vuxna. Problemet är att många som arbetar med barn inte vill se det, utan har en föreställning om att barn är i grunden oskuldsfulla varelser som först i kontakt med den vuxna världen möter ideer om aggressivitet, makt och dominans. Olweus forskning visar alltså motsatsen. Men att barn har ett maktbegär eller en längtan efter att dominera är inget fel i sig. Det är först när maktbegäret får leva ensamt och inte blir taget på allvar av vuxna, som begäret kan växa vilt och få former och proportioner som inte passar in i samhället. Att mobba eller utöva makt är ett oerhört belönande beteende. Det ger mobbaren en enorm kick och hög status bland vännerna."(ur BRIS-tidningen nr 4, 2007).
Han menar vidare att vuxenvärlden på olika sätt har accepterat att det finns begär efter makt och dominans men att möjligheterna att dominera regleras. Våra politiska system är utformade så att inte en eller några få ska få för mycket makt och i affärsvärlden kontrollerar styrelser och revisorer hur makten används. Men när det gäller barn och ungdomar finns inga liknande regelverk.
Mobbning uppstår ofta på slutna arenor som i skolor, på arbetsplatser och i fängelser eftersom det inte alltid finns en given hierarki i gruppen från början.
I skolan bildas ständigt nya grupper med barn och i varje grupp är det oftast några som tar ledningen. Om den eller de barn/ungdomar som tar ledningen i gruppen utövar makt genom att kränka andra i ord och handling och den maktstrukturen får fortsätta att utvecklas utan ingripande från de vuxna (personal och föräldrar) leder ju det till att ett fåtal tillåts att missbruka sin maktställning. Denna typ av negativa maktstrukturer utvecklas ibland i grupper/klasser, särskilt på grundskolans högre stadier. Då måste vi vuxna gå in och hjälpa barnen/ungdomarna att sätta gränser. Skolpsykologen Zelma Fors som också forskar kring mobbning menar att "varje plågare har olika motiv men alltid samma drivkraft, nämligen hatet och föraktet". Men enligt henne är det viktigt att skilja på motiv och drivkraft. Det är genom att känna till motivet som vi kan förhindra mobbning och motivet är alltid kopplat till ett maktspel och det är också min erfarenhet efter 25 år som lärare i grundskolan.
Att ha en god självkänsla är mycket viktigt men det är ju inte alla förunnat. I den stressade värld vi lever är det inte alltid lätt att ge sina barn allt det dom behöver och det handlar också om vad man som förälder själv har fått med sig i sitt bagage.
Många föräldrar i dag har svårt att prioritera och avsätta tid för sina barn och många har kanske varken ork eller förmåga att ge sitt barn en god självkänsla. Då blir skolans personal än mer viktig eftersom färdigheten och förmågan att fungera i en stor grupp är svår att som förälder ge sitt barn. Den måste tränas i förskola och skola. Då är det viktigt att jag som förälder får information om hur mitt barn fungerar så att jag ska hjälpa mitt barn med det, i samarbete med personalen. Detta samarbete fungerar oftast bra när barnet är yngre. Men under den period i livet, tonårstiden, då de unga kanske behöver oss vuxna som mest (även om de utåt visar något annat), väljer många gånger skolan, utifrån mina erfarenheter, att ha väldigt lite kontakt med oss föräldrar.
Internet är ju en ny arena där barn och ungdomar på olika sätt exponerar sig, både de som har stark och de som har svag självkänsla. Oavsett självkänslan ska man inte heller där behöva bli kränkt. Gällande detta bekymmer får vi alla jobba vidare på att finna vägar till lösning. Jag konstaterar till sist att ett barn med god självkänsla visst kan stå upp mot dem som kränker om barnet har stöd av lyhörda, pålitliga, tydliga och handelskraftiga vuxna auktoriteter i form av föräldrar och skolpersonal. Tillsammans kan vi!