2000-talet Kinas århundrade?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Och svaret är förstås att det faktiskt är "något på gång där borta". Till exempel att om Kina rullar på som man nu gjort i 30 år och USA också fortsätter att rulla på som man gjort de senaste 30 åren, så kommer Kina om ett eller ett par tre decennier att ha rullat förbi USA som världens största ekonomi.
Om man utgår från växelkursbaserad BNP, så blir det runt 2040. Och om man använder vad som brukar kallas "köpkraftspariteter" så kan det bli redan runt 2020. I det senare fallet jämför man till exempel hur många amerikanska Big Mac:s man i USA får för den amerikanska BNP:n med hur många kinesiska Big Mac:s man får i Kina om man spenderar hela sin BNP på dessa.
Efter alla siffrorna i Pekka Mykkänens bok vill man kanske ha något mer berättande och då finns Ola Wongs "När tusen eldar slickar himlen: Kinas väg till framtiden". (2007). Ola Wong, som just nu är bosatt i Shanghai, skriver om Kina för flera svenska tidningar och med "No, I´m from Borås" (2005) har han också skrivit en mycket underhållande och för svenska förhållanden helt osannnolik berättelse om sin kinesiske farfar som bland annat tillbringade tjugo år i ett arbetsläger inte långt från just Shanghai.
En helt annan bakgrund har Börje Ljunggren, som i vår kommer med boken "Kina - vår tids drama". Börje Ljunggren var svensk ambassadör i Kina 2002-2006 och har arbetat runt om i Sydostasien sedan 1970-talet. Och om jag i den här uppräkningen också skall ta med den i sammanhanget mest uppslagsrika bok jag har läst, så blir det "China Shakes theWorld. The Rise of a Hungry Nation "(2006) av James Kynge, brittisk journalist som verkat i Kina sedan början av 1980-talet.
Det är alltså USA som för Kina i dag är måttet. Att Shanghai, som jag redan nämnt ett par gånger, i dag är på god väg att bli ett slags kinesiskt Manhattan till exempel kan väl ingen förneka. I det motorvägsnät som nu i rasande fart läggs ut över landet ser man också den amerikanska förebilden, ja, till och med skyltningen är på "amerikanska" och i den välbekanta amerikanska gröna färgen. I kilometer räknat skall detta nät bli ungefär lika omfattande som det amerikanska. En tredjedel är redan byggt och 2040 skall allt vara klart.
Och precis som amerikanarna har sin Route 66 har Kina sin Route 312. Från Shanghai i öster, genom det centrala jordbruks Kina, i halvöken längs norra Tibetplatån, genom Gobiöknen och över de stora grässlätterna längst upp i nordväst fram till gränsen mot Kazachstan. Till ytan är USA och Kina ungefär lika stora. Fast det är mångdubbelt mycket mer berg och öknar och högplatåer i Kina. Upp mot halva ytan. Och så har man förstås också nära fem gånger så många invånare som USA.
"China Road. A Journey into the Future of a Rising Power"(2007) av den brittiska journalisten Rob Gifford, som känner Kina sedan slutet av 1980-talet, är en bok om en resa längs just Route 312. Under hela denna resa funderar författaren också på den fråga som alla "långnäsor" som i dag skriver om Kina funderar på.
Alltså: kommer verkligen kineserna att lyckas med att i ytterligare trettio år växa med de 10 procent om året, som man planerar för. Eller är åtminstone inte en av förutsättningarna för att de skall lyckas med det, att de blir som vi och hur stora är egentligen förutsättningarna för det?
Rob Gifford svarar väl inte helt entydigt på dessa frågor. Visst är han skeptisk. Å andra sidan vet han liksom alla som känner den kinesiska historien att Kina under hela sin drygt tvåtusenåriga existens legat i den teknologiska utvecklingens framkant. Utom under de två, tre senaste hundra åren. Och dagens styre i Kina skiljer sig inte så mycket från det som kännetecknat de dynastier som kommit och gått under dessa två tusen år. I dagens kinesiska kommunistparti har Kina helt enkelt fått en ny "hungrig" dynasti.
Efter fallet för den senast föregående för i dag nästan precis hundra år sedan.