Piteå Kammaroperas uppsättning ”Stilla min eld” om miljardären Hans K Rausing och hans fru Eva Rausing omskrivna samliv, som ändade med hennes tragiska död, och hans verklighetsflyktande hantering av förlusten, är att likna vid sjaskiga kvällstidningsspekulationer – hur mycket man än åberopar konstnärlig frihet och konstnärliga värden.
Läs också:Artikeln "Kärlek och död med Piteå kammaropera"
Man måste inte skriva en opera bara för att man råkar kunna göra det, för att man via massmedia råkat få ta del av ett operamässigt dramatiskt samtida skeende. Förstår man inte det, ska man ägna sig åt något annat än att skriva operalibretton/ operamusik.
Det finns gott om dramatik i vår (tidigare?) historia, som inte involverar nu levande personer. Kvar lever nämligen fortfarande föräldrar, barn, syskon och vänner – var och en med sina svåra minnen av det påträngande journalistdrevet, som följde på tragedin. Man förstår mer än väl, att ingen anhörig har velat svara på uppsättningsansvarigas försök att få kontakt.
Lägg ner projektet!
Anita Torstensson
SVAR DIREKT
Jag delar din uppfattning att man inte måste skriva en opera bara för att man kan och liksom du har jag funderat över lämpligheten i att sätta upp en föreställning baserad på den här historien. Våra slutsatser skiljer sig dock åt.
Du menar att den här uppsättningen är att likna vid ”sjaskiga kvällstidningsspekulationer”. Jag håller inte med. Tvärtom så har ambitionen från min och upphovspersonernas sida varit att fördjupa och problematisera händelsen med förhoppningen att ge en mer nyanserad bild av denna tragedi och människorna bakom.
Vi har ambitionen att förstå personerna, känna igen oss själva i dem – INTE att demonisera eller fördöma.
Vad gäller familjen så har vi skrivit brev, skickat manus och uppmanat dem att sprida detta inom familjen och återkoppla till oss. Detta skedde i ett förhållandevis tidigt skede där vi fortfarande skulle haft möjlighet att stoppa produktionen om vi skulle mötas av motstånd från familjen.
I beslutet att gå vidare med föreställningen har vi, i avsaknad av direkta svar, styrkts av att familjen själva talat öppet om händelsen i media.
Men varför den här historien?
Vi söker ofta de enkla svaren och önskar definiera saker som antingen svarta eller vita för att göra det enkelt att avgöra om det ska bli ”tumme upp” eller ”tumme ner”.
Men världen är inte bara svart och vit och så inte heller den här historien.
Om man ser bortom de svarta rubrikerna mot den vita bottnen, så träder hela gråskalan fram.
Gråskalorna i den här bilden säger något om svårigheten att leva upp till omgivningens förväntningar och sina egna ideal. De säger något om kärlek, beroende, förnekelse och förtvivlan. Sådant som vi alla kan relatera till utifrån våra egna liv.
Vi ska självklart fördöma övergrepp och alla former av brott, oavsett om det handlar om stenkastning, anlagda bränder eller brott mot griftefriden – men jag tror att vi gör oss själva en otjänst om vi inte försöker förstå förövaren.
Kapaciteten att begå övergrepp finns hos oss alla. Om pressen blir för stor, vilka gränser är jag då beredd att träda över för att överleva och behålla det jag älskar?
Kanske borde scenkonst i ännu högre utsträckning använda sig av aktuella händelser som många känner till, just därför att det ger en möjlighet att utmana tidigare formulerade föreställningar, åsikter och fördomar.
Det är för mig något av konstens viktigaste värde - och livsnödvändigt för människan.
Tomas Isacsson
chef för Piteå Kammaropera