Landstinget och kommuner i Norrbotten har inte för avsikt att betala för utbildad personal som de efterfrågar.
Låt oss påminna om varför Kommunal kräver höjda löner och en särskild satsning för undersköterskor:
Det råder stor brist på utbildad personal inom vård och omsorg. Även stora pensionsavgångar är att vänta. Arbetsgivare har väldigt svårt att rekrytera och allt färre vill utbilda sig till undersköterskor. 7 av 10 kvinnliga pensionärer är beroende av garantipension på grund av låg inkomst, deltidsarbete, sjukskrivningar på grund av hög arbetsbelastning och för att kvinnor tar ett större ansvar för skötsel av familj och hem. Det råder en värdediskriminering mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden idag, en verkstadsarbetare tjänar i snitt 2 800 kronor mer i månaden än en undersköterska med likvärdig utbildning.
Arbetsgivare har svårt att rekrytera utbildad personal inom vård och omsorg, detta är ett faktum sedan många år. Ohälsa och sjukskrivningar ökar på grund av ökad arbetsbelastning då personalbehovet inte kan tillgodoses. Den framtida personalförsörjningen i välfärden kan inte garanteras och alltför många medborgare som är i behov av vård och omsorg vittnar om otrygghet och brister i kontinuiteten av personal.
Hur ska man klara personalförsörjningen när man behandlar utbildad personal så här? Hur ska man motivera framtida välfärdsarbetare om man inte vill betala för de som har adekvat utbildning?
Vi ställer frågan: Har man råd att avstå? När ska man bli en attraktiv arbetsgivare, på riktigt? Hur arbetsgivaren väljer att titulera sin personal ska inte påverka löneutvecklingen. Arbetsgivaren vill ha kompetensen men vill inte betala för den.
Att då hävda att det inga pengar finns för löneförhöjning är absurt!
Det är vid löneförhandlingen som arbetsgivare ska gå från tanke och ord till handling. Inget annat duger. Allt annat är bara läpparnas bekännelse!
Politiker och arbetsgivare som påstår sig arbeta för jämställdhet och en värdig välfärd; upp till bevis!