Förslaget att inrätta en ny jämställdhetsmyndighet är bra och i linje med en feministisk regering. Men våra politiker måste själva våga fatta beslut som ger faktiska förändringar och inte ägna sig åt symbolpolitik.
På DN Debatt (1/10) pekar Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, på det orimliga i att vi i ”världens mest jämställda land” fortfarande har kaos i förlossningsvården på många håll och ”skamlöst låga löner”. Han nämner särskilt sjuksköterskor, barnmorskor och lärare.
Det råder som bekant brist på sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor – men framför allt brist på goda villkor.
En förutsättning för att arbetsgivare ska kunna locka och behålla personal är bättre löneutveckling och en ökad lönespridning för att nå upp till en acceptabel livslön och i förlängningen en rimlig pension.
Andelen specialistutbildade sjuksköterskor har sjunkit från 65 procent till 45 procent de senaste 20 åren. Det är oacceptabelt att villkoren inte är bättre när vården blir alltmer specialiserad.
Resultat ur Livslönerapporten:
För att nå upp till en rimlig livslönenivå för Vårdförbundets fyra yrkesgrupper skulle det innebära runt 30 procent mer i lön under yrkeslivet.
En civilingenjör har under yrkeslivet 31 procent mer i bruttolön än en barnmorska och har en livslön på drygt 20 miljoner.
Av Vårdförbundets yrkesgrupper har barnmorskor högst livslön och röntgensjuksköterskor lägst, 15,6 respektive 14,1 miljoner kronor. För specialistsjuksköterskor och legitimerade sjuksköterskor är livslönen 14,9 respektive 14,3 miljoner kronor. Läkare har en livslön på 28 miljoner.
Att arbeta som specialistsjuksköterska ger endast 600 000 kronor mer i bruttolön under hela yrkeslivet jämfört med en legitimerad sjuksköterska.
Medellönen för barnmorskor är 33 200 kronor och för specialistsjuksköterskor 31 700 kronor. Röntgensjuksköterskor tjänar i genomsnitt 29 800 kronor och legitimerade sjuksköterskor 29 400 kronor. Inom dagens system kan vi inte höja lönerna med de 30 procent som krävs. Det behövs pengar för att se till att vi kvinnor i Sverige inte behöver vänta i 53 år på en jämställd lön.
Politiker på alla nivåer måste ge rätt förutsättning med tillräckliga ekonomiska resurser till arbetsgivare inom offentlig sektor. Där har våra kommun- och landstingspolitiker ett stort ansvar. Ingen jämställdhetsmyndighet i världen kan ta över folkvalda politikers ansvar.
Det är politiker som kan ge riktiga förutsättningar för verksamhetschefer att prioritera kvinnors löner i praktiken.