Det fanns en gång en liten by som hette Pärlan. Den låg vackert vid älven, ja nästan som en liten sötvattenspärla från en ilandfluten flodmussla. Så fick den sitt namn. Pärlan!
I byn levde två sorters människor. Det var de som inte brydde sig så mycket om att bestämma och så var det de som tyckte mycket om att bestämma. Båda grupperna var även uppdelade i mindre bestämmarsorter. Det fanns de som tyckte om gröna saker och de som tyckte om blå saker. De som tyckte om blå saker var i sin tur uppdelade i de som gillade ljusblått och de som föredrog mörkare blått. Här fanns även några som tyckte om gult men framför allt fanns det rätt många som gillade rött mest av allt! Både mörkrött och lite ljusare rött – men rött skulle det vara. Faktum är att om man jämförde med hur många som tycker om rött i hela kungariket så var det 92 procent fler som gillade rött i byn Pärlan. Cirka 11 procent tyckte om mörkrött och 51 procent gillade ljusare rött. Runt 13 procent gillade en nytillkommen blå färg och sen fick de andra dela på resten av färgerna. Så såg det ut.
Det blev på det här viset på den stora bestämmardagen, då de som tyckte att andra kan bestämma åt dem, bestämde att bestämmarna som gillade rött skulle få mest att bestämma om – åt dem.
När nu de röda bestämmarna hade fått så mycket att bestämma över så satte man genast igång med att försöka ordna det på det viset att allt det som man kunde bestämma över skulle samlas på ett och samma ställe, så att det blev lättare att bestämma över. Man tyckte helt enkelt att allt skulle ligga i byn Pärlan!
Man försökte flytta den stora forsen, Storforsen, med hjälp av spadar och spett och bestämmelser, men den lät sig inte flyttas på sig. Bestämmarna ville även bestämma att alla barn skulle samlas i byn Pärlan på den trånga skolan som fanns där. Man ville helt enkelt att allt det fina som fanns i de mindre byarna och de vackra omgivningarna skulle förknippas med byn Pärlan för att den skulle växa och bli en ännu större pärla.
Kunde man ordna med detta så skulle ju de högsta röda bestämmarna få ännu mer att bestämma över! Högst av alla bestämmarna var en lättstött kvinna som omgav sig med en hel skock mindre bestämmare som lärt sig säga ja till allt som kom uppifrån. Man kunde till exempel höra hur en sade: ” Ja, det får plats fler barn i den redan fulla skolan i Pärlan.” En annan sade: ”Jag kan bli rektor på skolan i Vidsel fastän jag vill lägga ner skolan. Jag kan skilja på mina roller. Jag kan ordna med både utveckling för skolan samtidigt som jag arbetar för att lägga ner den. Bara jag får vara med här i de rödas högsta bestämmandegäng.”
Så där kunde det låta mest hela tiden. Hade man avvikande åsikter var det inte kul att vara bestämmare – även om man var röd! Då blev det sura miner från chefsbestämmarinnan och hennes närmaste jasägare!
Nu kom man dessutom på en teknik för att göra om det som var resurser i de små byarna till att vara en ekonomisk belastning för självaste Pärlan. Vi kan ta skolan i Vidsel som exempel. Där fanns det gott om plats för eleverna, ja faktiskt så gott om plats att man skulle kunna ta emot fler elever. Skolan visade dessutom bättre resultat när det gäller elevernas prestationer. Det fanns heller ingen lärarbrist och det är gott om plats i matsalen.
Detta måste vi bestämt ändra på tyckte chefsbestämmarinnan med entourage! Vi säger så här: Det är orättvist mot eleverna i Pärlan att man har det så bra i Vidsel! Eleverna här är för dyra och nu måste vi riva en bit av skolan så att det blir mer jämlikt för eleverna i Pärlan. Vi river så mycket att högstadiets elever måste flytta ner till Pärlan. Inte ska vi låta några elever från Pärlan åka upp till Vidselskolan! Det blir för långt för dem att åka! Skoldagen blir för lång och så är det ju riskabelt på vägarna! Detta bestämmer vi!
Nja, riktigt så enkelt gick det ju nu inte eftersom några kloka röd bestämmare inte ville vara med och bestämma om dåraktigheterna! Detta är något som kallas demokrati i hela kungariket men inte i byn Pärlan.
När det nu inte gick så enkelt att bestämma för bestämmarna, så bestämde man i stället att man skulle skylla alla dåliga ting i Pärlan på de motspänstiga byborna och starka föräldragrupperna i de små byarna. Allt ifrån underskott i andra delar av kassakistans fack skall enligt bestämmelse från bestämmarinnan och hennes mörkröda kompisar, förklaras med att skolorna i byarna är för dyra och att det var trist att man inte fick riva det som var bestämt! Man ska ställa kostnader för åldringsvård och ledsagning mot kostnader för de fina byaskolorna som exempel. Allt man kan skylla på småbyarna ska lyftas fram och markeras.
Det kan med bestämdhet sägas att de som låtit bestämmarna få sina höga positioner börjar undra över vilka man har låtit vara överbestämmare och varför de gör på detta viset?
Är det bara för att få sola sig i glansen av en växande Pärla (som snart hotar att ta död på det fina runtomkring) som man beter sig så enfaldigt?
Vi har nog inte sett sista kapitlet i den här sagan om hur bestämmarna i byn Pärlan fick bestämma alldeles för mycket! Pärlor är känsliga ting. De börjar vittra och tappa sin glans om man inte sköter om dem på rätt sätt och ju större de blir desto tydligare syns sprickorna i ytan!
Till sist – finns det sannsagor?