I PT den 29 april framför Karina Sundkvist synpunkter på de svenska dialekternas utveckling och att dessa blivit alltmer utslätade. Hon finner det tilltalande. Till skillnad mot Karina vill jag att pitebondskan ska konsolideras istället för att utslätas.
För min del är pitebondskan betydligt mer än en dialekt, den är mitt modersmål. När jag började första klass, i Nyböle folkskola 1956, kunde jag inte prata svenska. Däremot kunde jag förstå svenska, mycket tack vare Lennart Hylands sportreferat i radion. För egen del hade jag inte någon känsla av skam över min dialekt, men många av de som är några år äldre kan vittna om att det inte var värt att prata bondska under skoltid. De bygdemålstalande ungarna skulle känna skam över sitt språk.
Detsamma gällde min föräldrageneration. Pitebondskan var deras modersmål, som ringaktades av det finare folket inne i staden. Där talades svenska av myndighetspersoner och bankfolk. Det var lätt att som landsbygdsbo känna sig mindervärdig när man, med mössan i hand, skulle staka sig fram på svenska inför överheten.
Från 1950-talet och framåt, kanske ännu tidigare, påverkades föräldrarna till att prata svenska med sina barn. Pitebondskan, liksom andra dialekter passade inte in i det moderna samhälle som växte fram För många föräldrar på landsbyggden som alltid pratat pitebondska blev omställningen svår. Sakta men säkert hade pitebondskans likfärd påbörjats.
Pitebondskan har alltid förändrats. Det är inget konstigt med det, så är det med de flesta språk. Vad som är utmärkande för pitebondskans utveckling de senaste 60-70 åren är att den, liksom meänkieli och de samiska dialekterna, genom myndighetsdirektiv klassats som olämplig.
Till skillnad mot meänkieli och de samiska dialekterna, som tagits till nåder och blivit officiella minoritetsspråk, så har förståelsen för att bevara mitt och många pitebors modersmål varit noll och intet från myndigheternas sida.
I pitebondskans utbredningsområde bor mer än 45000 personer. Ett rimligt antagande är att minst en tredjedel, kanske närmare hälften, av dessa har pitebondskan som modersmål. Det skulle innebära 15000-20000 personer.
Inte lika många som de som har meänkieli som modersmål, men bra många fler än de som har de samiska dialekterna som sitt modersmål. Det vore rimligt att pitebondkans status uppgraderades. Varför ska vårt modersmål värderas lägre och anses mindre bra än de språk som jag jämfört med?
Inom vård och omsorg skulle fler bondsktalande behövas. Jag kan ge ett exempel.
Under min yrkesverksamma tid arbetade jag nära en läkare som förutom sitt uppdrag inom psykiatrin ibland arbetade som jour på akutmottagningen, Piteå älvdals sjukhus. "En gång", berättade hon, "kom en äldre, lite förvirrad, dam till akuten. Jag hörde rätt snart att hennes naturliga språk var pitebondskan så jag övergick till att tala bondska med henne. Då öppnade sig allt och jag kunde ställa en mycket snabbare och säkrare diagnos tack vare språket. Det medförde att den gamla damen kunde få rätt behandling med en gång och att hon slapp lida i onödan".
När vi blir gamla blir vårt modersmål allt viktigare och drabbas man av en demenssjukdom så blir det a och o. Därför borde äldreomsorgen, inom i alla fall Piteå och Älvsbyns kommuner, ha en stor del av sin personal som behärskar pitebondska. Kanske är det så idag! Men i morgon?
Det borde vara ett berättigat krav att de styrande i dessa kommuner ser över hur man kan öka pitebondskans status och få fler att lära sig, eller i alla fall bevara det som bevaras kan, av vårt språk.
Har man funderat över pitebondskans framtid i maktens korridorer i kommunerna Piteå och Älvsbyn?
För en tid sedan bildades Pitemålsakademin av några entusiaster som ville bevara vårt bygdemål.
Förhoppningsvis kan de också påverka beslutsfattare att höja pitebondskans status och varför inte få det klassat som minoritetsspråk. Att likfärden ska avbrytas med återuppståndelse! I min värld är mitt modersmål ett språk, inte bara en dialekt.