I senaste dagarnas debatt om Karl-Ove Knausgård och hans författarskap har han försvarat sig genom att hävda att vi svenskar är cykloper såtillvida att vi inte vill se på, eller ens vidröra nazismen. Han förklarar det genom att nazismen skulle vara det ambivalenta i vårt samhälle.
Här tolkar jag Knausgårds uttryck ambivalens i enlighet med Zygmunt Baumans teori, menande att nazismen skulle vara tvetydig. Något man inte kan dela in i ett fack, något som är något annat.
Men Zygmunt Baumans teori om nazismen och det ambivalenta i moderniteten är annorlunda, såtillvida att moderniteten kännetecknas av upplysningstidens förnufts- och rationalitetsbaserade världsbild.
Man försökte skapa en perfekt och rationellt ordnad värld.
Moderniteten tog detta steget längre och strävade efter att avlägsna all mångtydighet, det vill säga ambivalens, som kan stå för ovisshet.
Det som inte går att dela in i tydliga fack av binariteter som svart-vit, god-dålig, och så vidare. Moderniteten strävade alltså efter att ta bort gråskalorna, det ambivalenta i samhället.
Bauman menar därför att man kan betrakta förintelsen som en strävan för moderniteten att utplåna all tvetydighet. Judarna utgjorde sinnebilden för detta genom att de var ett folk utan nationalstat i en värld som bestod av starka nationalstater.
De blev därför en sorts främlingar som inte hörde hemma någonstans eftersom de först och främst var judar och inte polacker, tyskar eller svenskar.
Det som är främmande hotar den egna gruppens identitet genom att gränserna mellan det bekanta och främmande blir otydliga.
Det kan uttryckas genom att judarna blev ogräset i modernitetens välordnade trädgård och det blev modernitetens sociala ingenjörskonst att utrota dem.
Det är uppenbart att Knausgård ser sig själv som ambivalensen och anser att nazismen är ambivalensen också. Men nazismen är INTE ambivalensen enligt Bauman!
Det var just rädslan för ambivalensen som nazismen fick sin grogrund ifrån. Judarna var ambivalensen personifierad och därför ville nazismen utrota dem.
Knausgård vänder här på begreppen mycket skickligt genom att påstå att nazismen är ambivalensen, för den gillar inte vi cykloper.
Knausgård skriver att svenskarna är cykloper som inte ser helheten utan förtränger ambivalensen som är nazismen. Här vänder han inte bara på begreppen utan gör ett logiskt felsut.
Nazismen är inte ambivalensen utan det är förträngandet och förtryckandet av ambivalensen som skapar nazismen och inte nazismen själv som är ambivalensen. Det är två olika saker. Mig lurar Knausgård inte!
Att Knausgård är ambivalens som männsiska och i hela kulturdebatten kan jag hålla med om. Men det är ett fultrick för att försvara sig mot i immoraliteten och det anstötliga i sina böcker.
Självklart måste en få debattera och försvara sig mot immoraliteten i hans böcker, annars blir det ju precis så tyst som han påstår att det skulle vara i Sverige.
Att skriva om sex med barn (13-åring=barn) ses som anstötligt. Om Knausgård själv inte heller tycker att det är legitimt (som han försvarar sig med) så bör han heller inte bli upprörd över att andra finner det anstötligt och vill debattera om detta.
Det är vår rättighet som fria och demokratiska individer. Och vi är också ”fria” Knausgård!
I den konstnärliga historien ser man konstant äldre män som trånar och skriver erotiskt om flickor eller unga kvinnor, alternativt målar av dem.
Detta anser jag beror på den patriarkala struktur vi lever i, som gör att män tillåts göra just detta.
Att ta plats på just det sättet i samhället och i kulturen, och även komma undan med det såtillvida att skriverier blir reklam och all reklam förbättrar försäljningssiffrorna.
Men Knausgård lever även han i denna patriarkala struktur. Så en kan ställa sig frågan om hur pass ”fri” han egentligen är i sitt författarskap, som han själv påstår. Eller behöver han fylla på plånboken?