I kölvattnet av den bitvis animerade kulturdiskussion som pågår, har jag av flera kulturaktörer och engagerade i Piteå blivit ombedd att inkomma med synpunkter utifrån min horisont som formellt ansvarig för kulturfrågorna i kommunen. Något jag egentligen anser att vi alla är, men visst, jag förstår tanken.
Jag har förmånen som tjänsteman att endast behöva värna en enda fråga; min egen. Detta till skillnad från politikens mångfald av prioriteringskomplexitet.
Med det sagt ska jag försöka räta ut några frågetecken kring en nyligen aktualiserad fråga om driftsproblematiken på allhuset Kaleido.
Vi på Kultur- park och fritidsförvaltningen har vid flera tillfällen föreslagit omfördelningar av våra interna resurser för att få möjlighet att öka driftsmedlen till Kaleido. Medel vi äskat men inte fått, med utgångspunkt i att vi förväntas kunna lösa driften via den befintliga ekonomi förvaltningen har, cirka 130 miljoner.
Stor summa kan tyckas, men inte i överkant. De projekt och serviceverksamheter medborgarna i Piteå förväntar sig ska finnas i vår fria tids utbud kostar. Allt från små kulturföreningars eldsjälbemängda småpengar i bidrag, till mångmiljonbelopp för underhåll och service av större park- och landområden, simhallar och badanläggningar, hockey- och fotbollsarenor, vinter- och sommarverksamheter, alla de fritidsanläggningar, skärgårdsverksamhet, bryggor och bastuaggregat, miljöomvårdnad, utsmyckningar, UNG-verksamhet och snart en skatepark. Ja, allt som det finns publik tillgång till.
På toppen av ovanstående lägger jag all kommunalt understödd kulturverksamhet och dess infrastruktur. Allmänkulturen med sin viktiga mångfald av föreningar, teater- och barnverksamhet, ett stadsbibliotek och fem filialbibliotek samt en bokbuss, Studio Acusticum, Piteå museum, Dans i Nord, Konstpark och en ny Konsthall. Vi bidrar också ekonomiskt till verksamheter som Piteå kammaropera och Festspelen. Därtill allhuset Kaleido.
Jag vill också nämna att kulturkostnaderna är den mindre delen i förvaltningens utgiftspott.
Vi tjänstemän sparar på allt vi kan – och låt mig slippa nämna den långa lista av besparingar vi följer kontinuerligt. Det är som det ska, vi ska vara försiktiga med hur vi spenderar allmänna medel.
Paradoxalt nog kan jag förstå politikens nej på våra yrkanden om omfördelningar. För förtroendevalda är dessa frågor mer komplexa än för oss tjänstemän. Vad ska vi lägga ner? Visst, det är svårt. Vi vill alla äta kakan och ha den kvar.
Men, konsekvensen av ett sådant resonemang, i ljuset av ett uppenbart driftbehov av en nyligen tillkommen verksamhet som Kaleido, förutsätter att nya medel skjuts till om en adekvat service ska gå att upprätthålla. Annars förblir ekvationen omöjlig, oavsett hur ambitiöst vi försöker lösa den.
Eftersom Kultur- park- och fritidsförvaltningens samtliga verksamheter redan är ekonomiskt ansträngda och således inte går med överskott, samt att en avsevärd mängd aktörer inom förvaltningen är i behov av konsekventa och kontinuerliga driftsmedel, har vi endast lyckats finna ytterst begränsade möjligheter att inom ram förbättra verksamhetssituationen för Kaleido.
Vad gäller öppettider och övrig driftservice gör vi allt vi finner möjligt för att ändå kunna erbjuda en god kvalitet för medborgarna. Till exempel är två medarbetare från Ung Fritid nu involverade på Kaleido med varsin halvtid av sina verksamheter. Detta utöver den enda befintliga samordnartjänst som finns där tillsammans med konsthallsansvarigs tjänst.
En mycket bra lösning, om än begränsad. Föreningslivet blir allt mer aktivt på Kaleido men har inte än funnit sin självklara hemvist där. Vi har inte fullt ut lyckats trolla med knäna, kan man säga. Av de här skälen anser vi oss tvingade att hålla stängt i fem veckor i sommar.
Om konsekvensen blir att förorda en nedläggning vore det väldigt synd, tycker jag. Kaleido har en enorm potential och behövs i centrala Piteå. Men en omöjlig uppgift blir inte möjligare för att man undviker att adressera den faktiska problematiken.
Vad gäller förslag och uppfattningar om föreningshjälp och andra externa aktörers stöd för driften av Kaleido, har vi tittat på Luleås koncept med Ebeneser. En mycket bra och väl fungerande idé. Vi har tagit del av Trollhättans imponerande ungdomshussatsning. Vi har gått igenom Fryshusets koncept i Stockholm, samt UNO:s stora satsning i Karlstad.
Vi har tydligt kunnat konstatera att incitamenten för föreningarnas lust till delaktighet genom en proaktiv ansvarsfördelning måste vara avsevärt större än vad vi kan erbjuda på Kaleido just nu.
För att lyckas fullt ut fordras mer än ett fint, modernt och centralt beläget hus med fyra väggar, golv och tak. Till exempel krävs en musikscen och akustikanpassning, serveringsmöjligheter och garderob. Sådant som kulturintresserade medborgare ofta frågar mig varför det inte byggdes in redan från början och vars svar jag inte har.
Möjlighet att ändå kunna erbjuda detta jobbar vi på och äskande av investeringar är gjort. Behovet har ju blivit än mer aktualiserat när nu Krokodil och Kårhuset lägger ner.
Jag kan inte låta bli att reflektera över att en kommun i Piteås storlek, dessutom med två högkvalitativa, välrenommerade konstnärliga och kreativa utbildningar, Framnäs och Musikhögskolan, samt med en imponerande kommunal historik av att ha ett stort musik- och kulturföreningsliv, blir fullständigt tagna på sängen när en kulturaktör som har kapacitet för 100 personer i publiken lägger ner sin verksamhet.
Ja, tänker jag, då pekar kanske detta faktum på att något inte är optimalt i fördelning av kulturansvaret. En sådan sårbarhet ska inte behöva finnas i ett rikt samhälleligt kulturliv.
Jag är övertygad om att kulturella mötesplatser och möjlighet till ett brett deltagande i kulturutbudet är nödvändigt, ja, oumbärligt för vår livskvalitet. Utan tillfällen till själslig stimulans står vi stilla i livslust och tanke. Behoven att få delta, bli berörd, få reagera och därmed agera är centralt för vårt välbefinnande. Att bekräfta kulturens egenvärde ger livsgivande näring till vitala värdegrunder och skapar i ett längre perspektiv all upptänklig tillväxt. Både yttre och inre. Kort sagt; kulturen är viktig.
Vi bör samlas runt att uppnå följande:
1) En uppriktig enighet runt det samhälleliga och individuella värdebyggande som kulturupplevelser bidrar till. En insikt om att kulturtillgänglighet och utbud påverkar medborgare positivt; och således de effekter kulturupplevelser ger för hälsa, personlig utveckling och som följdriktig konsekvens; den mångbottnade samhälleliga tillväxten.
2) En stringens, en principfasthet, ett mod och en långsiktighet i arbetet med att sörja för praktiska möjligheter till denna utveckling.
3) En politisk konsensus kring de prioriteringar och ekonomiska investeringar som krävs för att uppnå de mål som kopplas till kulturvärdena.
Kulturutbud och tillgänglighet är en känd demokratisk fråga. Det är också en värdemätare på hur ett samhälle mår. Och då är frågan; hur mår vi i Piteå?