Vi lever i tider av oro och misstro som smittar. Både i Europa och i USA vinner populism och nationalism ny mark, samtidigt som globala hot tornar upp sig allt högre.
Mitt i denna nya verklighet står folkbildningen, med en fot i ett historiskt arv som är tryggt och ljust. Ett arv som är intimt förknippat med demokratis mest centrala kitt.
Men den andra foten står mer ostadigt, för den trevar just nu fram i okänd terräng. Folkbildningsrörelsen brottas i högsta grad med de frågor som samhällsförändringarna aktualiserar för civilsamhället som helhet, men uppgiften att skrapa fram folkbildningens kärna angår alla som vill stå upp för klassiska bildningsideal.
Klarar folkbildningen av att bevara en relevans i ett samhälle där både bildning och kunskap i viss mening har hamnat på undantag?
Vi som på olika sätt engagerar oss i frågan hävdar att folkbildningen fortfarande kan spela en positiv roll i en rad avseenden, men vet vi att så är fallet och klarar vi av att övertyga andra om saken?
Många känner sig faktiskt inte det minsta stärkta som människor när klyftor i samhället ökar samtidigt som uppdelningar i vi och dem förstärks. I den mån folkbildningen skulle bli motmedlet har medicinen med andra ord inte hjälpt särskilt bra. Tvärt om hotas respekten för kunskap när det viktigaste blir att i varje läge hysa tillräckligt tvärsäkra och starka åsikter.
Prövande förhållningssätt får ge vika för oförsonlighet, och den lågmälda men eftertänksamma överröstas inte sällan av den skrikande.
Allt detta ställer nya krav på studieförbunden, som måste se till att bli så inkluderande som de verkar för att samhället ska bli.
När vägar till integration och mångfald ritas ut måste studieförbunden våga lyfta även de egna tillkortakommandena, för exemplets makt är stor och frågorna är brännande. Går folkbildningen i otakt med tiden? Möjligen, men kanske är frågan helt felställd. Kanske borde Folkrörelsesverige mer aktivt ställa bildningen som hinder för oroande samhällstendenser och ryggmärgsmässiga flockbeteenden. En bildningsresa som inte omedelbart ger alla svaren, men där sökandet åtminstone blir ärligt, grundligt och inkluderande, är kanske precis det som folkbildningen bör erbjuda. Så resonerar jag, men vad tycker du?