Efter en månads tystnad lyckas Mona Lundström och Mats Berg med konststycket att inte svara på just någon av de frågor som rests i debatten kring Norrbotten 2014. Det liknar mest ”God dag yxskaft”.
Det mesta som anförs är direkt taget ur Riklunds egen utvärdering av projektet. Man upprepar utvärderingens snömos, och lyckas inte på en enda punkt leda i bevis att man uppnått de diffusa mål man satt upp.
Några nya slutsatser dras inte, man bara upprepar mantrat att allt är som det ska och att man är nöjda med Riklund ABs insats för kulturen.
Beslut rörande kostnader och prioritet ska ha tagits av Mona Lundström och hennes medarbetare.
Vilka då? På direkt fråga uppger kultursekreterare Birgitta Hedeby att hon inte varit inblandad i projektet Norrbotten 2014.
Och om projektet ändå ligger hos Kultur& Fritid, varför blandar man in ett privat företag i processen? Det känns som att det då förutom Riklunds arvode uppstår en kostnad i kulturförvaltningen.
Det känns som en oöverskådlig kökkenmödding av besluts- och verkställighetsnivåer som ytterligare spär på bilden av ett ineffektivt, på gränsen till brottsligt, förslösande av skattemedel.
En viktig sak att ta med i sammanhanget är citatet av före detta socialministern Gustav Möller (S):
”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.”
Projekten i Kulturplantagen ska ha fått projektledningsstöd, samt hjälp med marknadsföring genom Norrbotten 2014. Inget av de projekt jag varit i kontakt med har fått det. Återigen, var är dokumentationen?
Man undviker att svara på en av mina centrala frågeställningar. Den om varför inte fler kommuner hakade på detta projekt. Den om att jag förstått att anledningen till det var att tilltänkta medspelare helt enkelt inte hade förtroende för att detta skulle skötas professionellt, och därför avstod från deltagande.
Mats Berg och Mona Lundström anför att orgeln på Acusticum marknadsförts på åtta ställen i Europa.
Fullständigt irrelevant i sammanhanget, då filmen som presenterar orgeln producerats av Acusticum själva och inte är något som Riklund AB ska ha cred för.
Huvudstadsturnén producerades inte heller den av Riklund, utan av en reklambyrå i Stockholm enligt de upplysningar jag inhämtat.
Vi får en summa på 3800 nedlagda arbetstimmar i projektet, men inget svar på varför det gått åt så många timmar till att producera så lite. Om nu avsikten var att framhålla lokal kultur framstår projektet som ett misslyckande.
Om det inte var avsikten, utan man ville marknadsföra Piteå externt, varför hamnade det i knät på Kulturförvaltningen?
Jag har förstått det som att initiativet kom från Riklund, via kommunledningskontoret. Att det var något av ett fullbordat faktum, ett erbjudande man inte kunde säga nej till. Med detta upplägg där svansen viftar hunden, i stället för tvärtom, är det kanske inte så konstigt att kulturen fick stryka på foten.
Svaret kanske finns i intervju med Mona Lundström i PT 8 april: ”Politiskt har man sett värdet av kulturens betydelse för tillväxt.”
Och visst innebär det tillväxt. För Tomas Riklund AB.
Faktum kvarstår. Med en tiondel av pengarna till lokala krafter hade vi fått dubbelt så mycket kultur som Riklunds projekt gav.
Som skattebetalare och kulturintresserad finner jag det oerhört utmanande att Mona och Mats inte tar kritiken på allvar, utan fortsätter att sprida dimridåer. Här ligger inte bara en hund begraven, det är en hel djurkyrkogård.
Jag blir dagligen kontaktad av folk som är irriterade på de täta banden mellan Riklund och Piteå kommun, folk som ifrågasätter om någon annan företagare har en sån räkmacka att glida fram på.
Det är en blandning av all sorts folk – politiker av olika färger, företagare, kulturarbetare, och vad man kan kalla ”vanligt folk”. Det är inte snälla saker som sägs, så mycket kan jag säga. En hel del är inte ens tryckbart.
Runt om i Sverige skakar man på huvudet över hur Piteå gör sig själv till åtlöje och undrar om det kan få gå till på detta sätt.