Jag har mer än en gång hört Svenska politiker från både alliansen och de rödgröna, talat om det mångkulturella EU.
När inte Svenska seder och ceremonier följs vid möten och avsked så faller allt fint prat om det som hävdats att vi är toleranta mot andra kulturer. För min egen del så går artigheten före hur mötes ceremonier genomförs vid möten och avsked. För min del så accepterar jag en hälsning med eller utan handskakning typ: en bugning, handvinkning, morn morn, moss moss, god morgon, god afton, god kväll hej då, hejsan, med eller utan handvinkning eller handslag. Ett leende med en nigning, nickning, bugning och med eller utan handslag, duger också gott åt mig.
Därtill så ser jag det som att jag måste acceptera om någon inte vill hälsa på mig överhuvudtaget. Det kan ju komma an på att någon fått en avog inställning mot mig. Av något skäl som i värsta fall kan komma an på mig själv, vilket beklagligtvis har förekommit vid något tillfälle.
Dessvärre kan jag inte påstå något annat än att det inte är värst mycket med mångkulturella acceptansen, som vi ibland hör toppolitiker talar om i både Bryssel och i den Svenska riksdagen.
När det svenska samhället inte accepterar de enklaste artighets ceremonier från andra kulturer. Dessvärre så ser jag denna dåliga acceptans, kommit till för att det finns de som vill ha till bråk för bråkets skull. Jag hoppas att åtminstone våra rikspolitiker slutar bråka om artighets ceremonier inte följer det gängse Svenska mönstret. Ställ inte till bråk för bråkets skull, Det kostar för mycket utan att ge tillbaka något.
Jag kanske har en väldigt onormal syn på vad mångkulturell acceptans är vid möten och avsked.
På 1950-talet hade vi i Laxå en provinsialläkare, som undvek att ta i hand vid möten och avsked. Observera att även kvinnor besökte den aktuella läkaren, av den enkla anledningen att han var skicklig! Hanns inställning till att han inte ville genomföra hälsning med handslag, ifrågasatts inte av dem som ville få hjälp av en skicklig läkare. Tänk vilket konstigt folk det fans i Laxå på 1950-talet som uppskattade en skicklig läkare som inte ville hälsa med ett handslag.