Vattenkraft har en negativ effekt på den biologiska mångfalden och ekosystemen, då de hindrar det naturliga flödet och variationerna i vattenflöden.
Vattenflödena följer istället de ekonomiska vågorna, speciellt i de storskaliga kraftverken, där man sparar vatten tills det är som mest lönsamt att sälja elen. Detta kan ske i olika tidsspann, på årsbasis, månadsbasis eller till och med dygnsbasis.
Ett annat exempel på skador som uppkommer är hur vandrande fiskar, så som ål, mals sönder när de försöker ta sig igenom en vattenkraftstation.
Det är 75 procents risk att de dör för varje vattenkraftstation de ska passera. Finns det flera vattenkraftstationer i rad så är chansen för en ål ta sig ut till havet mycket liten. Ålen är en internationellt utrotningshotad art, klassad som CR (critically endangered) på rödlistan.
Det Internationella Havsforskningsrådet (ICES)(1) skrev i november 2013 angående ålen:
”Statusen för ål är fortfarande kritisk och det behövs snabba åtgärder. ICES rekommenderar att all antropogen dödlighet (tillexempel fritids- och yrkesfiske, vattenkraft, föroreningar) som påverkar produktion och utvandring av blankål bör minskas till så nära noll som möjligt, tills det finns klara belägg för en ihållande ökning av både rekrytering och det vuxna beståndet”.
Trots detta återstår turbinerna, som enligt ICES: rekommendation borde modifieras eller förbjudas för att uppnå målet om att nå en dödlighet nära noll. Samtidigt som turbinerna fortsätter mala sönder ålen så har Sverige en av världens tuffaste djurrättslagar.
Ålen är som alla fiskar ett ryggradsdjur, med ett väl utvecklat medvetande. Att det i dag är lagligt att hacka sönder ett utrotningshotat djur i våra turbiner som förser oss med energi är helt oacceptabelt. Om man placerade turbinerna på land, och fick se hur utrotningshotade däggdjur tvingades in i dessa skulle vi nog förstå det orimliga i det.
Det rimmar mycket illa med de nationella miljömålen som bestämdes 1999; ”ett rikt växt- och djurliv” samt ”Levande sjöar och vattendrag” som för övrigt inte har uppnåtts och har en negativ utveckling. (1) Det strider även mot Rio konferensen, som syftade till att bevara biologisk mångfald. Dessa mål ska inte uppnås genom att instifta nationalparker och skärma av naturen, utan de måste tillämpas i alla näringar och i alla steg. Inte minst måste alla kommunala verksamheter jobba för att nå dessa mål.
Sammanlagt står produktionen från vattenkraften för knappt hälften av Sveriges elproduktion. Denna vattenkraft kommer främst från de större dammarna. I cirka 90 procent av vattenkraftverken produceras mindre än 10 procent av denna energi, samtidigt som de gör en enorm åverkan på våra sjöar och vattendrag. Har vi råd att ofta vår biologiska mångfald för en så liten elproduktion? Enligt de identifierade planetära gränserna som har arbetats fram av bland annat Johan Rockström vid Stockholm Resilience Center är biologisk mångfald den gräns som är absolut mest överskriden, medan klimat hamnar långt efter på skalan. Är det då ett hållbart argument, att fortsätta med den småskaliga vattenkraften för att ”rädda miljön”?
Nej, vi tycker tvärtom att det är dags att se det ur ett holistiskt perspektiv. Vi kan inte offra en utav våra planetära gränser för en annan, utan vi måste se till att hålla oss innanför samtliga gränser, annars binder vi ris åt egen rygg.