I de politiska debatterna och samtalen, hörs allt oftare åsiktskravet: ”Man skall kunna leva på sin lön”. Det låter som väldigt allmängiltigt och lätt att bejaka, men det är ofta helt olika världar som möts i diskussionen.
Lönen, är inte bara det som arbetsgivaren sätter in på kontot den 25:e varje månad. Det är mer adekvat att tala om det löneutrymme som krymper i samma takt som staten olika pålagor och skatter läggs på arbetsgivaren.
Låt oss tala nettoinkomster. De kronor och ören som de facto är löntagarens disponibla belopp varje månad eller år. Eftersom ett standardhushåll får betala skatter och avgifter motsvarande 70 kronor för varje intjänad hundralapp, torde frågan om att ”leva på sin lön”, enklast finna sin lösning i att sänka skatteutgifterna för företag och hushåll! Det har gjorts många beräkningar under decennier om skatternas storlek i förhållande till välfärdens kostnader och den lättvindig utspridda förklaringen från högskattepartierna, har i många fall betraktats som överdriven och verlighetsfrånvänd. Det kommer naturligtvis inte hälften av de som läser detta, att hålla med om.
Men eftersom skatterna utgör hushållens enskilt största utgift skulle en snabb förbättring av lönenettot kunna ske genom att låta hushållen behålla mer av sina intjänade medel. Att dessutom höja bidrag är rent ekonomisk vansinne eftersom transfereringar är det dyraste sättet att nyttja skattemedel. För att kunna betala ut en hundralapp i bidrag, behöver staten taxera ut 140 kronor.
Lösningarna kanske är enklare än regeringen vill kännas vid.
Låt oss därför prova en annan politik nästa mandatperiod.
Tommy Eriksson
Författare och samhällsdebattör