Den som såg Ytterhogdal–Piteå 2–3 på pt.se noterade att bortalaget kraftigt dominerade bollinnehavet i matchen.
På den riktigt dåliga gräsplanen var det PIF som styrde matchbilden.
Seger blev det också. Det skapar ett bra utgångsläge inför höstmatcherna som inleds i augusti. Med tanke på den halverade säsongen finns inga utrymme till misstag.
Nu är det några veckors uppehåll och innan det blir spel igen har Piteå chansen att dra lärdom av det som har varit och ägna det tid på träningsplanen.
Försvarsagerandet vid bolltapp torde stå högst upp på Joakim Vikströms lista.
Det defensiva spel Piteå visade upp vid 0–1-målet var svagt. Hela mittfältet sjönk och trots att tre spelare fanns i närheten av den blivande passningsläggaren gick ingen in i press. Det verkade inte finnas någon synkronisering kring vad som skulle göras. Det bäddade för motståndarnas möjlighet att slå en boll i djupet och Piteås backlinje stod för högt. Följden blev friläge och mål i baken.
Vid 0–2. Var det åter stora ytor i Piteås försvar. En situation som såg ut att vara över. Men det räckte med att gå förbi en PIF-försvarare som chansade bort sig för att det skulle bli enorma ytor framför Piteås mål. Spelarna tittade bara på boll. Passningen kom och 0–2.
Det var inte heller den enda farliga omställningen Piteå åkte på när laget var helt utspritt istället för kompakt.
Mittfältarna misslyckades med att skydda sina försvarare och det finns anledning att reflektera kring hur Piteå ska anfalla för att inte vara så sårbart när bollen tappas.
Det här är en fråga för lagets hela spel. Inte bara kopplat till försvararna.
Det kan låta fel att fokusera på misstagen när en match vinns. Men mot bättre lag kommer inte den här typen av försvarsspel att hålla. Det vore självbedrägeri att inbilla sig det. Då innebär 0–2-underläge game over, trots att andra delar av spelet fungerar bra.