REPLIK / Med anledning av: insändaren "Vi skulle kunna lösa tandläkarbristen" (18/9).
Varför kan/vill inte tandvården anlita bemanningsföretag för att öka de bristfälliga resurserna i tandvården? Det undrar insändarskribenten Johan Gunne i PT.
Då är det intressant att konstatera att hela övriga tandvårdssverige, precis som vi i Norrbotten, säger nej tack till inhyrd personal.
Varför har då alla regioner i Sverige kommit till samma slutsats?
Systemet med inhyrd personal har lett till att den offentliga vårdekonomin belastats med kostnader som våra gemensamma skatter inte förmår täcka.
Av det skälet har samtliga regioner i Sverige beslutat att minska eller helt eliminera beroendet av hyrpersonal.
En ofta framförd synpunkt från uthyrningsbranschen är att ”det inte kostar något”. En anmärkningsvärd åsikt med tanke på att lönekostnaden för inhyrda tandläkare är mer än dubbelt så hög som för vår ordinarie personal.
Uttalandet visar på en okunskap om Folktandvårdens verksamhet. Vi bedriver inte privat tandvård där vårdgivaren själv bestämmer vilka denne vill behandla och betrakta som ”sina” patienter.
Folktandvårdens uppgift är att i första hand bedriva akuttandvård för barn och vuxna. Därefter planerad avgiftsfri tandvård för barn och unga vuxna mellan 3 och 23 års ålder. Sedan tandvård för så kallade intygspatienter, alltså patienter med utökat omsorgs- och vårdbehov, många gånger äldre och multisjuka men även yngre patienter med komplexa sjukdomar eller psykiska problem. Efter det ska de patienter som tecknat frisktandvårdsavtal erhålla vård.
Därefter kommer den grupp som skulle få delfinansiera de höga lönekostnaderna, vanliga betalande patienter. För en ekonomi i balans skulle detta också måsta ske till en väsentligt ökad tandvårdstaxa.
Vården av de nämnda, prioriterade patientgrupperna kräver ett modernt, teamorienterat arbetssätt med hög grad av kompetensväxling. Norrbotten har kommit långt i utvecklingen av ett sådant arbetssätt.
En inhyrd tandläkare i Folktandvården måste därför arbeta med de nämnda patientgrupperna och göra det på ett sätt man i många fall inte har någon erfarenhet av.
Vill man arbeta mer ”som man är van vid” gör man det genom att etablera en privat tandklinik. Det råder fri etableringsrätt, så det är inget som hindrar exempelvis Läkarjouren att öppna kliniker i länet.
En mycket viktig faktor till:
När löneskillnaderna mellan den egna personalen och den inhyrda blir så iögonfallande stor uppstår ett annat och redan upplevt fenomen.
De redan anställda säger i högre grad upp sig för att senare återkomma till arbetsplatsen som inhyrda. Men nu med betydligt högre kostnader för de som ska betala, skattebetalare och tandvårdskunder.
Detta tenderar att skapa det beroendeförhållande som vi nu ser i hälso- och sjukvården. Vårt nej tack till inhyrda kvarstår.