Även i denna subgenre, likt i den övernaturliga skräcken, är konceptet till båda filmerna snarlika. Det handlar om en liten grupp människor som försöker ta sig genom apokalypsen med livet i behåll, och under filmens gång får vi bevittna ett flertal självoffringar för gruppens överlevnad. Självklart så har genren uppgraderats från den första filmen. I Train to Busan är zombierna snabbare för att höja åskådarnas puls i scenerna när karaktärerna är i fara. De har dock blivit dummare med åren och vet till exempel inte ens hur man öppnar en dörr jämfört med i Night of the Living Dead där de både använder verktyg och öppnar bildörrar.

För att fånga em typ av intresse hos tittaren, i denna nästintill uttjatade och förutsägbara handling, spelar Train to Busan mer på den känslomässiga karusellen. Som huvudkaraktärer ser vi exempelvis ett förälskat tonårspar, en gravid kvinna med sin heroiska make samt en pappa med en liten dotter och ett ålderdomligt syskonpar vilket självklart gör att man sugs in i handlingen på ett helt annat sätt än i Night of the Living Dead.

Vi kan med handen på hjärtat säga att detta är den svåraste subgenren att jämföra då Night of the Living Dead är filmen som planterade zombierfröet. Denna svartvita klassiker har åldrats med värdighet då dess idé lever kvar i de moderniserade och utvecklade filmer och serier som återfinns idag.