Människor går till jobbet. De som inte gör det, utbildar sig för att få ett jobb. Eller så har de jobbat färdigt. Sedan finns det de som söker jobb. Gemensamma nämnaren är alla drömmer om ett samhälle där alla har jobb. Huruvida jobben har mening eller inte är tyvärr irrelevant.

Jag är besviken på många saker i samhället. En av sakerna jag är mest besviken över är att vi aldrig blir fria. 1813 kunde en textilarbetare producera det som 40 år tidigare hade krävt 200 textilarbetare. Gjorde detta att textilarbetarna som jobbade 14-16 timmar om dagen kunde vila armarna och sinnet och spendera mer tid åt sig själva? Nej. Vinsten från den ökade effektivitet gick till kapitalisterna som anställt dem. Än idag behandlar vi automatiseringen på exakt samma sätt.

Under 1900-talet ökade produktiviteten tjugofallt, men arbetsförkortningarna var små. Vi är dubbelt så produktiva som på 70-talet, men sedan dess har vi inte sänkt arbetstiden en enda minut. Istället talar politikerna om att vi måste arbeta mer. Socialdemokraterna höjer pensionsåldern. Moderaterna talar om att vi ska jobba till 75 år. I debatterna beskrivs ny teknologi som ett gift i samhällskroppen. Att robotar kan producera det vi behöver innebär inte mer fritid. Det hotar oss. Istället för att dela på det arbete som samhället har behov av, försöker vi “skapa fler jobb”.

Det spelar alltså ingen roll vad vi sysslar med, så länge det är ett jobb. Det spelar ingen roll vems behov jobbet tillgodser. Telefonförsäljare, tidningsutdelare, slaktare. Jobb inom vapenindustrin. Samhället mår inte bättre av dessa jobb, men eftersom huvudsyftet i samhället är att få folk i arbete, blir de en vinst. Kan vi inte föreställa oss ett bättre sätt att organisera samhället? Varför ska vissa jobba ihjäl sig medan andra bestraffas för att de inte har ett jobb?

De flesta jobben är förfrämligande. Enligt en undersökning från Gallup är bara 16 procent av svenskarna engagerade i sitt arbete. 12 procent är aktivt oengagerade, alltså olyckliga på jobbet. 73 procent, den gedigna majoriteten av oss, är passiva. Vi jobbar för att vi måste och försöker få arbetstiden att passera.

Våra liv är dagar som tar slut. Frågan om vad vi gör med våra liv blir därför en fråga om vad vi gör med vår tid. Föreställ dig att vi om 40 år är dubbelt så produktiva igen. En brittisk studie visar faktiskt att 30-40 procent av våra jobb är “hotade” av robotar. Vill du att det ska innebära att vi fortsätter skapa meningslösa jobb? Eller borde det gå till att skapa ett bättre samhälle, där vi delar på jobben och har tid för varandra?

Edwin Jonsson