Det sägs att alla hjärtans dag ska ha firats den 14 februari sedan 1960-talet i Sverige och nästa vecka är det dags igen. Butikerna har börjat med kollektioner i femtio nyanser av rött och restaurangerna ligger redan ute med pangmenyerna. Februari är kanske egentligen bara en evig väntan på något annat. Semlorna, våren, ljusare himlar eller: kärleken.

Kärleksdagen är den femte viktigaste högtiden för handeln, och benämns ofta som ett ”kommersiellt jippo”. En undersökning av Svensk Handel från 2016 visar att omsättningen inom handeln ökar med cirka etthundrafyrtio miljoner kronor och nästan varannan svensk firar dagen.

För många är kanske februari en väntan på kärleken, men inte för alla. På skolor runt om i landet har det visats något annat. Organisationen Friends skriver att 14 februari är en av årets jobbigaste dagar för många elever. Förut var rosutdelning väldigt populärt på många skolor. Elever kunde köpa en ros till någon, oftast i cafeterian, sedan delades rosorna ut i klassrummet på alla hjärtans dag. Vissa fick många och andra inga alls.

Jag läste en krönika om skräcken att bli utan ros, men att krönikören och hennes vän lyckligtvis fick en ros det året, rosor från ”en hemlig beundrare” skrivet i samma handstil. Rosen visade sig sedan vara från en snäll förälder. Tröstlös avslutar krönikören texten med att säga att en förälder ingrep, men inte skolan.

Efter att ha läst om 14 februari som en av årets jobbigaste skoldag för många elever, känns konsumtionshysterin som ingenting i jämförelse. Jag önskar att skolorna som hade, eller fortfarande har, rosutdelning hade köpt upp alla rosor i hela kommunen så att lärarna personligen kunde dela ut en till varje elev istället. Alla miljoner i världen är värt att lägga för att barn inte ska ha ångest för att gå till skolan, tänker jag.

Nästa vecka kommer en till skoldag falla in på alla hjärtans dag och då hoppas jag alla Sveriges skolor har tagit sitt ansvar. Skolan ska alltid vara en trygg plats, även den 14 februari.

Och tack till min gamla högstadieskola, Christinaskolan, för att ni motverkade exkludering genom att klistra upp raggningsrepliker skrivna på röda hjärtan, på alla elevers skåp. Då hade alla något att mötas av på morgonen.