Trots att The Shining är den svårslagne kungen av psykologisk skräck så lyckas nykomlingen Get Out etablera sig med en genomgående obehaglig och mystisk ton. Jordan Peele som normalt sett äger rollen som komiker bevisar sig förstå hur en bra psykologisk skräckfilm bör vara. Han lyfter fram tidsaktuella teman som rasism och förmedlar ett relevant budskap som får tittaren att hålla andan i filmens avslutande scen. Filmens svaghet ligger dock i första aktens långsamma men samtidigt nödvändiga uppbyggnad som är relativt händelse- och skräcklös.

Den påtagliga skillnaden mellan The Shining och Get Out är att man redan från öppningsscen, med knarrig musik och onaturliga kameraperspektiv, förstår vilken skräckupplevelse The Shining kommer att vara. Även i de scener som inte är ämnade åt obehag lyckas huvudrollsinnehavaren Jack Nicholson, med sina fantastiska ansiktsuttryck, göra så att det ilar ända in i ryggmärgen. Musiken spelar, även den, en avgörande roll då den genom hela filmen får en att vilja bita på naglarna eller gömma sig bakom kudden. De två i kombination gör att The Shining än idag är en av de bästa skräckfilmerna någonsin.

Vill du se en skräckfilm som är mer anpassad efter en modern publik där några smått malplacerade jump-scares får en att rycka till i TV- soffan så är Get Out filmen för dig. Vill du däremot ha en väl genomtänkt och gedigen film med ett genomgående obehag finns det ingenting som slår The Shining.