Julius traskade in i matsalen iklädd gräddfärgad skjorta, en marinblå fluga och svarta kostymbyxor. Flickan satt vid ett bord för två. Hennes mästerligt tillverkade ögon la märke till honom direkt. Hon bar en hasselnötsfärgad klänning och det kolmörka håret var uppsatt i en boll som balanserade på huvudet.

Efter att de skakat hand och hon presenterat sig som Tonia sa hon:

”Okej, jag är rakt på sak.”

Den egenskapen uppskattade Julius. ”Bra jobbat, Casper”, tänkte han.

”Jag kan inte vara med någon innan jag vet deras bakgrund. Människors förflutna är för viktigt. Håller du med?”

Julius nickade.

”Därför vill jag veta om dina tidigare förhållanden. Hur trevlig du än är under den här middagen spelar det inte så stor roll om du … jag vet inte … dödade din fru.”

En iskall rysning sköt genom Julius. Han bet ihop hårt för att dölja det. Sättet hon sa ”dödade din fru” var otäckt. Hon väste det genom tänderna, som om hon … visste något. Hade Casper programmerat in det i hennes hjärna? Vad skulle det tjäna till? Han visste ingenting om bakgrunden till Julius och Liljas skilsmässa förra året. Alltså kunde inte Tonia veta något. Nej, hon hade rå humor – ännu en egenskap Julius uppskattade.

”Mår du bra?” frågade hon när tystnaden blivit för lång.

”Jovisst, förlåt. Jag har bara haft ett seriöst förhållande innan. Vi skiljde oss förra året.”

”Varför då?” frågade Tonia rappt, som ett nyfiket barn. ”Var är hon nu?”

”Borta.” Han svalde. ”Hon jobbade på hjärtavdelningen. Det blev för mycket för henne. Jag föreslog att hon skulle säga upp sig. Hon gjorde det och satt hemma hela dagarna. Jag försökte hjälpa henne, men en dag när jag kom hem hade hon rymt. Hon kom aldrig tillbaka.”

”Varför antar du hon rymde? Tänk om hon blev kidnappad?”

”Föga troligt. Så fungerar tyvärr människor. När vi inte disciplineras att arbeta, blir vi beroende av frihet. Den gör oss till dåliga människor.” Julius märkte att han höjt rösten. ”Ursäkta mig, jag talar bara om människor. Det här felet har säkert raderats från era hjärnor för längesen, ni som är fabrikstillverkade.”

”Det där var den mest idiotiska människo­syn jag hört”, sa Tonia kyligt.

Orden skar rakt igenom Julius och hans ryggrad stramades åt. ”Förlåt?”

”Du är en idiot. Tror du på allvar att Lilja­ stannade hemma för att hon ville, och att hon lämnade dig för att hon fick vara ­ledig?”

”Jag vet inte. Så fort hon fick chansen lämnade hon mig. Och ja, kanske fick jag henne att må sämre. Hon blev ju arbetslös. Men sådan är människan. Vi har inget kollektivt medvetande. Vi kan aldrig förstå någon annan bättre än de förstår sig själva. Därför ger jag aldrig hjälp och tar aldrig hjälp av någon. Förstår du?”

Tonia fnös. ”Du tror inte det har något att göra med att du slog henne?”

Det kändes som Julius kastats ned i iskallt vatten. ”Du. Vad i … Vad vill du? Du har fel. Du är ju trasig. Jag meddelar Casper. Han kommer avinstallera dig direkt.”

”Tror du att du hinner göra det innan jag lämnat in bevismaterialet?” Hon knäppte händerna och la dem på bordet. ”Jag vet inte hur noga du följt hjärnforskning, men nuförtiden kan man scanna döda hjärnor och läsa deras minnen. Jag har din frus döda kropp. I hennes hjärna kan de hitta lite favorit-i-repris. Till exempel alla gånger du slog henne. Rapporterar du mig, rapporterar jag dig. Har vi en deal?”

”Nej, förlåt”, sa Julius. ”Jag förstår nu. Förstår vad du vill. Det är utpressning. Men om du gör det där, tar jag mitt liv. Då kan de se detta. När de ser detta minne är du gripen och dödsdömd. Snälla, jag ville min fru inget illa.”

Hennes axlar sjönk långsamt. Blicken vandrade över taket. Som om de himlade i slow-motion. ”Det här är inte utpressning. Jag försöker inte sätta dit dig. Jag blev upprörd. Förlåt. Jag är egentligen här för att säga att din fru inte lämnade dig. Sanningen är att hon var fabrikstillverkad. Vi som är fabrikstillverkade ska aldrig be om ledigt. När hon slutade dyka upp på jobbet, insåg ledningen att något var fel. Hon drogs in och avlivades så att de kunde undersöka henne och eliminera buggen.”

”Hur vet du det?” frågade Julius.

”Casper har sett hur du plågas. Så fort han fick tag i min hjärna la han den i en ny kvinnas kropp och anordnade en träff. Och här sitter vi.”

”Vänta, menar du att …”

”Ja. Jag är din fru, fast i en yngre och snyggare kropp.” Hon log ett mycket varmt leende – exakt samma temperatur som ett av Liljas.

”Stanna”, sa Julius. Varje muskel tjöt att han skulle fortsätta säga ordet. ”Stanna. Förlåt mig. Men snälla stanna.”

”Du är förlåten. Ja, du slog mig. Men hur många gånger har inte jag slagit dig?”

”Stanna”, sa Julius.

”Jag kan inte. Eftersom det här är min andra kropp, kommer hjärnan slå av sig själv inom tolv timmar. Så är vi konstruerade. Men jag vill att du släpper taget. Släpp mig. Du kommer ta död på dig själv. Och släpp skiten om att människor är värdelösa och inte kan hjälpa varandra. Jag älskade dig för att du var människa. Om du fortfarande inte tror mig, ska du veta att Casper också är människa.”

Julius var mållös. Sedan brast han. Han grät högljutt och länge. Hon lindade armarna runt honom.

Resten av kvällen spenderade de tillsammans – tills hon somnade in. Det blev den tyngsta helgen i hans liv. Men när han gick till jobbet på måndag kände han inte längre någon tomhet. Casper njöt när han såg honom. Hans bästa arbetare var nu dubbelt så produktiv. Tonias hjärna var den bästa han någonsin programmerat. Det ­artificiella hade överlistat det naturliga. Han hade vunnit.