Den största lögn jag någonsin intalat mig själv måste vara: ”Den dagen man börjar på Strömbackaskolan, den dagen är man vuxen”. När den stunden väl var kommen och jag, för första gången, stod där i glasentrén kände jag mig så liten och så vilsen. Var detta verkligen vuxenlivet? Svart på vitt nu i efterhand: jag blev inte vuxen den dagen och är, vad jag vet, fortfarande inte det idag.

.

Idag har jag en sambo, jag har en katt och jag bor i tredje egna lägenheten sen första flytten hemifrån. Jag betalar räkningar, handlar och lagar mat. Jag tvättar, städar och åker med insamlingen. Är jag vuxen då? Det är inget extravagant att sköta om ett hushåll det gör ju alla men det kanske är just det som definierar en vuxen människa. Jag har gått igenom viss hjärtesorg, jag har haft jobbiga likväl fantastiska stunder i mitt liv och jag har lärt mig samspela med och respektera andra människor men hur vet jag när ”vuxen” knackar på dörren? Det är inte så att jag har en manual att följa.

.

I min unga kropp och någorlunda barnsliga sinne bor det däremot en gammal kvinna. En riktigt bitter gammal dam som gärna lägger sig innan tio och tycker att det ska vara tyst i huset en lördagskväll. En sån där riktigt grinig en som blir irriterad då tonåringar sitter och viskar bakom en i biosalongen. Det kanske är så jag känner att jag har blivit vuxen, eller?

Tro det eller ej men trots min inre lilla gumma så älskar jag att vara barnslig, leva mitt liv till fullo och inte bry mig ett jota om någon tycker att jag är töntig för att jag drar en snuskig association till ett köksredskap på Ikea, skrattar lite för högt på offentliga platser eller dansar på borden.

.

Med år kommer självklart erfarenhet. Jag vill inte påstå att jag på något sätt inte har utvecklats eller lärt mig av livet såhär långt. Ärligt talat är jag en helt annan person idag. Den naiva 13-åring som trodde att gymnasieelever var vuxna är ett minne blott och den 22-åring som nu sitter här och skriver har en helt annan syn på livet och vad det till största del innebär och tur är väl det. Mer kött på benen, skinn på näsan och lite mer hårdhudad till vad som komma skall.

.

En sak kan jag konstatera, jag har inte bråttom. Inte bråttom att växa upp eller leta efter något slags vuxenliv. Från botten av mitt hjärta tror jag att jag vid 70 års ålder, med kaffekopp i hand, fortfarande kommer grubbla över den dagen jag verkligen blir vuxen. Då den dagen kommer då lovar jag, på heder och samvete, att då ska ni få veta.