I lägenheten på Bragegatan är det ljust. Från vardagsrummet hörs TV-ljud och jollrande. Jack har precis lärt sig stå upp och krypa, det är svårt att sitta still. Han gråter en del.

– Men inte brukar du väl vara så här, säger mamma Julia, 20. Vem vet, lokaltidningsmedverkan kan vara nervigt.

Det var början av mars tvåtusenfemton när Julia Lindström började känna sig illamående på morgnarna.

Artikelbild

| TÄNKER OM. "Det blir som att hjärnan ställer om direkt man blir gravid, man tänker inte längre på sig själv i första hand, man blir mognare och växer upp nästan på en sekund."

– Det låter ju jättetypiskt. Men det gick en tid och jag tänkte ”det är väl inget”, sen kom aldrig mensen. Jag var ju tvungen att fara och köpa ett test och ja, det var ju positivt.

Då var Julia inte säker på om hon skulle behålla barnet eller inte, men efter ett besök hos barnmorskan som försäkrade henne om hur bra allt skulle gå och hur mycket hjälp det fanns att få stod svaret självklart.

– Det tog lite längre tid för min pojkvän Mattis att smälta det, men jag förstår honom, han hade ju liksom ingen kontroll över det här. Mammorna har jättemycket försprång i det här, det är vi som är gravida. Men efter en tid hade han bearbetat och accepterat det.

Att berätta för nära och kära var enkelt, det var för allmänheten det kändes jobbigare. Genom att portionera ut nyheten blev det enklare, men fortfarande uppstod stötande kommentarer från flera håll.

Artikelbild

| JACK. Julia beskriver Jack som ett väldigt lugnt och snällt barn. "Både jag och hans pappa Mattis var väldigt snälla när vi var små. Nu har han börjat prata och krypa, han blir mer och mer nyfiken."

– Jag fick höra att jag inte visste vem pappan var, att han bodde någon annanstans, jättekonstiga saker. Folk trodde också att jag hoppade av skolan, det gjorde jag inte. Jag hade slutat mina frisörlektioner för det var ingenting jag brann för, men det hade ingenting med det här att göra.

Sedan Julias graviditet har hon själv märkt en större acceptans mot unga mödrar i Piteå, och hon tror det kan ha med hennes egen öppenhet att göra.

Artikelbild

| FRAMTIDEN. Just nu bor Julia, Mattis och Jack i en lägenhet på Klubbgärdet, men hoppas kunna flytta till något större snart och senare hus. Så småningom ska Jack börja på dagis och Julia återvända till arbetslivet.

– Det är folk som kommit fram till mig på krogen och sagt ”men vad kul att du kan vara ute fast du fått barn!”, de verkar tro att man inte har något liv när man blivit förälder. Så är det inte.

Graviditeten var, enligt henne själv, en väldigt lindrig sådan.

Artikelbild

| EN VANLIG DAG. Jack vaknar kring åtta, de myser framför TV:n och äter gröt, går ut och går någon gång, går ut och gungar, hittar på aktiviteter mellan lunch och middag och sedan läggdags kring nio på kvällen.

– Det var jobbigast i början. Jag mådde illa, hade foglossning och jobbade samtidigt i butik. Det var påfrestande men jag fixade det, man har ju hört om de som har det mycket värre så jag hade tur.

Vad var det bästa?

Artikelbild

– Att få känna sparkarna, veta att han är där. Det är så himla fint att vara gravid.

Natten till den första november började förvärkarna och kring tretiden fick hon åka in till Sunderbyn. Tre timmar senare var Jack ute.

Artikelbild

– Jag låg mest bara och skrattade. Mattis grät. Det var lite cirkus. Men nu helt plötsligt var han ju där, vi var föräldrar på riktigt. Noll till hundra. Allt hade gått så fort.

Idag är Jack snart tio månader. De andra bebisarna han leker med är barnen i Julias mammagrupp, som hon lärde känna efter födseln.

– Det är bra, för jag kan liksom inte riktigt prata med mina kompisar om det här. ”Ja nu sover Jack dåligt, hur är det med er då?”, det funkar inte riktigt. Men man hör ju om de som tappar sina kompisar när de blivit föräldrar, jag har känt tvärtom. Det har snarare öppnat fler dörrar.

Vilken är den största förändringen?

– Det är ju inte mycket egentid. Det är bara Jack. Och det är ju meningen med att ha barn, att det är de som gäller. Men då uppskattar man den egentiden man får istället.

Vad vill du säga till de som tvivlade i början?

– In your face, ungefär. Det känns som en revansch, liksom kolla var vi är nu och hur bra vi klarat det. Och hur bra vi kommer klara det. Bara så ni vet.