När jag var yngre hängde vi i lekparker. Den på Tolvmansvägen i Bergsviken, där de byggt lägenheter nu. Med den stora svänggungan. Och den på Bruksvägen på Storfors, där vi skrev meddelanden i blyerts på planket och låg på rygg i sanden. Eller så ockuperade vi skaterampen på Heden, intill Preem-macken där vi brukade få utgånget godis om vi frågade snällt. Cyklade dit och satt mitt emot varandra på varsin kant, sprang upp och ned där skaters egentligen ville utöva sin sport.

Kanske var vi egentligen för stora för lekparker. Men vi kom dit om kvällarna, avlöste barnen som lekt i sandlådan om dagen, för vi hade ingen annanstans att vara om vi ville undkomma vuxenvärlden hemma. När vi blev femton och kunde köra moped fanns det ingen väg som var för lång och inget väder som var för dåligt – vi ville någonstans men visste inte vart, så vi åkte överallt. På vintern var det svårare. Då stängde vi in oss på varandras sovrum och hoppades att bli lämnade ifred. Det funkade ibland, men vi hade turen att över huvud taget kunna vistas hemma. För vissa ungdomar är inte ens det en trygg plats.

Det fanns helt enkelt ingen annan naturlig plats för oss att vara på. Regnbågsteaterns fritidsgård, dit vi brukade gå på disco ibland innan, stängde 2009 när jag var 14. Idag, nio år senare, finns fortfarande ingen mötesplats som har kunnat ersätta den. Det har upprättats mötesplatser i sporthallar, Påse-pengar-projektet och Balkong-projektet om somrarna. Ändå är det någonting som saknas - intresset känns förhållandevis lågt samtidigt som resultatet av enkäten ”Unga i Piteå” från 2016 skvallrar om att mötesplatser är en av de gemensamt viktigaste faktorerna för att ungdomarna ska trivas i sin stad.

Kaleido har försökt och delvis lyckats - där hålls många lyckade och varierade evenemang med ungdomar som målgrupp. Men är det poesiläsning med Pitepoeterna en torsdagkväll kommer 14-åringarna leta sig någon annanstans (det är såklart inte Kaleidos fel eftersom det inte är en ungdomsgård. Att det arrangeras över huvud taget är beundransvärt). Är det svårt att vara utomhus så kommer de hamna på kvällsöppna utrymmen vars syfte egentligen inte är uppehållsrum, både stans godis- och filmbutik och bion är och har varit populära tillhåll.

Piteå behöver en förutsättningslös plats som inte kräver en krona för att vistas i. Där man inte förväntas köpa fika i utbyte för en sittplats och där man samtidigt kan träffa andra i samma ålder. Ett gemensamt vardagsrum som inte är mer eller mindre än vad det behöver vara: en knytpunkt där vuxenvärlden är sekundär, som när vi stängde in oss i sovrummen som barn.

Linnea Lundström