En natt under de sista månaderna av 2017, innan snön nått marken men efter jag flyttat hemifrån för studier i Umeå, slog jag upp ögonen tidigare än alarmet var satt. Huvudvärken dånade i mitt huvud likt bashögtalare i nyblivna 15-åringars fordon, men min panna var kall och värken mild när jag kände efter. När jag somnat om och nattimmarna seglat förbi ringer telefonen och när jag frågar om hennes dag får jag svaret: jag stannade hemma idag, fick feber i natt.

Det går att bo i olika städer, men det går inte att leva utan varandra och därför gör vi inte det. Vi ringer och smsar, underrättar varandra om saker som händer i våra liv, delar små hemligheter om storslagna framtidsplaner och lägger aldrig på FaceTime trots att vi slutat prata för flera minuter sedan.

Jag har skrivit många krönikor, men aldrig om oss. Jag har delat med mig om mycket här i tidningen, men aldrig om dig. Inte för att jag aldrig tänkt tanken, för det har jag otaliga gånger gjort och korrigerat fjortontusen Word dokument döpta i ditt namn. Men det blir aldrig rätt. Vilket lett till att jag börjat tvivla på om det finns ord som är kraftfulla nog att beskriva vår relation med.

Men den här krönikan är ägnad till henne; den första människa jag träffade i mitt liv. Hon med bruna ögon som skiftar i grönt eller gult (beroende på ljuset), i motsats till mina som alltid är gråblåa. Hon som växte om mig i högstadiet och som sedan dess varit längre än mig. Hon som stannade kvar i danssalarna och utvecklade ett scenspråk som lämnat mig mållös och tårögd under alla hennes dansuppträdanden, medan jag fann intresse för att utveckla mitt skriftliga- som talspråk istället. Hon som inte behöver fråga mig för att veta, hon som redan förstår och hon som redan vet vad jag känner. Hon jag redan visste hade feber, trots hon inget sagt. Hon, min tvillingsyster, Alva.

Mamma berättade att alla blev helt till sig när de fick höra att det var tvillingar hon bar på, att hon och pappa också blev det. Mamma sa att hon kände sig utvald. Jag fattar det nu. Jag hade också velat ha möjligheten att ge mina barn en bästa kompis som faktiskt skulle vara forever.

Hon är inte bara en syster jag äter middag med och lånar kläder ifrån. Hon är den där dröm-bästisen som följer med på alla familjesemestrar, väljer en i alla par uppgifter i skolan, svarar alltid i telefonen och får en att aldrig känna sig ensam. När jag gick i högstadiet insisterade en människa att allt vi har är oss själva, att vi föds ensamma av en anledning. Men det gjorde ju inte jag och Alva.

Jag har aldrig behövt känna mig ensam, för jag hade ju alltid dig. Likt jag aldrig kommer behöva känna ensamhet, för jag kommer ju alltid ha dig. Och jag mer än älskar dig.

Agnes Hansius