Studenten är nära, men istället för att klaga på hur stressig slutspurten är vill jag tala om en sak jag fick reda på under tiden vi gjorde nationella prov.

En undersökning av Magnus Carlsson och Dan-Olof Rooth visar att arbetssökande med utländska namn blir kallade till färre intervjuer än de med svenska namn. Det bevisar en tydlig diskriminering av ingen annan anledning än ett par bokstäver på ett papper. Detta drabbar störst den sökande som inte får använda de kunskaper de har, men det kan även vara en förlust för arbetsgivarna som går miste om många gånger välutbildade individer. Vi har troligtvis fler överkvalificerade städerskor, lokförare och pizzabagare än vad vi kanske tror, som Sverige kunde ha haft bättre nytta av som veterinärer, läkare eller forskare.

En chef inom äldreomsorgen, som önskas vara anonym, gör flera personalrekryteringar varje år och det är då många med utländska namn som söker. Hon väljer inte bort personer bara för att de har ett utländskt namn men omedvetet funderar hon direkt på hur de klarar det svenska språket. ”När man har 120 sökande är det väldigt lätt att man väljer bort folk med utländska för- och efternamn eftersom man har förutfattade meningar att de har språksvårigheter med svenskan.” säger hon. Samma chef har överbevisats då hon anställde en vikarie med ett utländskt namn som visade sig vara otroligt passande för det yrke hon fick, trots vissa språksvårigheter.

Ifall vi skulle göra allas jobbansökningar anonyma skulle det gynna ett mer jämställt samhälle då chansen att få jobb blir lika för alla. Det blir en mer rättvis fördelning, mindre chans att man behandlas olika om man känner arbetsgivaren och större möjlighet för invandrare att komma in på arbetsmarknaden.

Välfungerande arbetsplatser är de där det finns olikheter, där man löser problem på olika sätt, arbetsplatser med kvinnor och män med olika bakgrund och etnicitet. För att uppnå dessa arbetsplatser behöver vi ha anonyma ansökningar så att alla har en chans att komma med.

Fanny Lindström