När ett problem dyker upp som är besvärligt att hantera tenderar vi att först försöka undvika tala om det. Vi förtränger och självljuger.

Det kan vara en arbetskamrat som börjar tappa stinget – eller luktar sprit på tisdag morgon; det kan vara erektil dysfunktion, oro över den yngste sonens sena datorspelsvanor eller svärsonens inställning till invandrare.

Vi tenderar att I det längsta att undvika konfrontation. Vi hoppas det ska gå över.

Det är denna ovilja att dra fram eländet i dagsljuset som gör att tafsare kunnat fortsätta år efter år. Ingen har velat ta striden mot dem, eller för den del heller konfrontera dem som tagit chansen att faktiskt gå sängvägen.

För låt det också bli sagt att maktmänniskor som ägnat sig åt sexuella inviter fortsatt med detta trots att de mötts av protester, därför att de ibland med råge fått sin vilja igenom.

Men det explosiva I detta gör att vi, fram till nu, ofta undvikit att ta i det.

Det här med förträngandet gäller också mediernas ovilja att problematisera migrationen. Eexempelvis tiggeriet, religiositeten och oviljan att integrera. Eller helt enkelt de utmaningar som volymerna ställer till med.

Det verkar fungera så, att såväl vanligt folk, politiker som medier först tenderar att undertrycka obekväma och besvärliga fakta och diskussioner, för att sedan, när det inte längre går att förneka ett problem, överdriva bekymret.

Folk dras med i en moralisk panik, politikerna tar i så de gör i brallorna och medierna överrapporterar.

Således. Den som först antyder ett problem riskerar bli utfryst. Och den som sedan tycker problemet överdrivs blir mobbad.

Risken är uppenbar att om politiker och medier (”etablissemanget”) alltför längre undvikit att återspegla människors oro och vrede, så går det inte att återvinna deras förtroende genom att ta i för mycket åt det andra hållet. Förtroende tar lång tid att bygga upp, men det förloras i ett nafs.

I det långa loppet kommer folk att tro mer på vad de ser mer än vad de läser i tidningen eller ser på tv.

Och när det skiftet, från att lita på medierna till att istället tro de egna observationerna inträffat, ligger det i öppen dag att sociala medier ersätter etablerade medier som människors främsta informationskälla.

Exit PK-journalister och Alla Goda Gåvors Givare bland politikerna.

Entré trollsvärmar och politiska lycksökare.

Här i USA, där jag nu befinner mig, är det uppenbart att president Trump i hög grad lyckats fånga upp människors brist på tillit till etablissemanget. Det öppnar upp för någon som denna kanalje som Trump är, att med Vita Huset som plattform, skapa en ny politisk logik. Kanske inte genom en medveten plan, utan genom att improvisera.

Revolutioner följer nämligen sällan en i förväg uppgjord plan. Och de drivande krafterna har inte ofta haft mer nytta av sin galenskap än den skadat dem...

Den som följer svenska medier får lätt för sig att presidentens dagar är räknade. Det är bara en tidsfråga innan han avlägsnas från ämbetet och sätts i madrasserad cell. Inte minst nu när boken Fire And Fury bekräftat att läget är exakt så eländigt som vi gissat. Men låt oss inte glömma att revolutioner inte är några tebjudningar. Det ÄR en uppgift för vanartiga och brutala sällar.

Så frågan vi bör ställa oss är inte om och när Trump blir avsatt, utan vi bör reflektera en smula över varför han blev vald. Och vad som händer om han lyckas inte bara sitta sin tid ut, utan också blir omvald.

Vi, liksom amerikanerna, får den kanalj vi förtjänar.